Tredje dagen i bebisens liv

Två och ett halvt dygn gammal.

På väg till BB för läkarundersökning nummer 2. Kanske lite väl påbylsad för en majdag...

Astrid och Moltas fick vänta utanför. Hostiga femåringar passar inte på BB.

Lyckliga systern.

...och så min bästa syster.

Moltas vill gärna flytta till Astrid i Malmö. Ja, vi har ju så många barn så vi borde kanske dela med oss?

Dagarna går.
Men varje dag är fylld av så mycket. En ny verklighet. En ny människa hos oss.Varje dag är en oändlighet, fylld av ögonblick som man vill stanna i och vara i för evigt.
Allting blir som en dröm, det händer liksom inte på riktigt - det blir ett minne i samma stund som det händer. Jag vet inte, jag kan inte beskriva det. Eller så vet jag inte riktigt själv vad jag menar...

Jag vet att det som händer de här första dagarna med lillen är dagar som jag kommer minnas ända tills jag dör.

Igår, klockan är efter midnatt - så egentligen i förrgår, onsdag, skulle vi tillbaks till BB  för PKU-test, hörseltest och läkarundersökning. Tidigt, 9.15.
Morris och Majken till skolan, Mille till dagis. Moltas hostade jättemycket och fick följa med. Dennis hade fyratimmars hemtenta och satt uppkopplad och superkoncentrerad vid datorn.
Men vi hann, nästan. Bara fyra minuter sena.

Astrid och Moltas gick och fikade och köpte Bamsetidning.

Bebisen hörde.
Skrek inget under blodprovet, fast barnmorskan fick sticka flera gånger i den lilla, lilla handen med de små, små kärlen.


Längd: 53 cm
Huvudomfång: 36 cm
Söndagsvikten: 3800 gram
Onsdagsvikten: 3530 gram

Sedan kom läkaren. Henne har jag träffat förut, med Majkens lunginflammation. Hon är jättebra, från något land i öst, tror jag.  Alltid så fin i knut och högklackade skor, talar så milt till alla barn.
Hon började direkt känna och lyssna och lysa på lille sonen. Hon pratade med honom och jag hörde att hon sa "lilla flickan" och bad mig lyfta upp "henne" (barnet alltså, inte läkaren).
"Han", sa jag. "Det är en HAN."
Hon lyssnade inte Pratade vidare om "hon" och "henne".
"Han..." försökte jag flera gånger.
Men gullade vidare och jag tyckte mest att det var roligt för jag visste ju hela tiden att hon när som helst skulle ta av blöjan för att bl.a klämma på ljumskarna, Jag log för mig själv i väntan på hennes reaktion.
Så tog hon av blöjan och där - den stora snoppen och den stora pungen, så som alla nyfödda pojkar - lite överdimensionerade;
"Nämen. OJ,DÅ!!! Jaha, o jag som trodde...  Hoppsan! Det var alltså inte som jag... Jag har ju kallat dig flickan..." 

När hon var klar fick han omdömet;
"Han är perfekt. Lycka till!"
Större lycka finns nog inte.

Senare var vi på stan. Bebisen gömd och skyddad i min röda fina bärsjal.
Vi köpte namnsdagspresenter till Majken. Var på Mc Donalds.
Handlade massa mat,
Försökte tanka, men fick inte upp tanklocket.
Åkte till soptippen med en massa skräp som legat i bilen sedan innan förlossningen.
Moltas pratade hela tiden, men han är riktigt hörselskadad efter att trumhinnan sprack (hoppas det snart blir bra). Han hör ingenting känns det som.
"VA!?" är hans standardsvar.
Då upprepar man det man just sagt, fast högre och tydligare.
"VA!?" säger han igen.
Samma procedur om och om igen.
Efter alla våra uppdrag och med alla "VA!?" började jag känna att det blev lite för mycket för mig som nyförlöst utan sömn.
Det snurrade i huvudet.
Och stora sängen där hemma var alldeles underbar att krypa ner i med liten bebis vid bröstet.