Tre dagar kvar

Nu är det overkligt!
Nu hänger jag inte med riktigt...
Det här var jag inte beredd på.
På söndag ska jag föda barn.

Chefsöverläkaren gav mig knappast något val. Det blir igångsättning.
På söndag.
Hon tyckte att det verkade alldeles för riskfyllt att föda någon annanstans än på sjukhuset.
Hon menade att det finns knappt en chans att vi hinner in och ambulansen kan ta tid på sig.
När hon pratade om konstgjord andning på ett slappt nyfött barn, då kände jag att "visst, visst... jag gör som du säger".
"Och kraftiga blödningar direkt förlossningen är mycket vanligare hos dem som fött många barn, då är det bråttom".
"Föder du hos oss så finns ju all den hjälp du kan behöva direkt."
Jag tänkte på mörk natt hemma i huset med uppskärrade barn och blodtörstig hund och ambulans som aldrig kommer och barnvakt som ska ringas i blodpanik. Och då kände jag bara;
"Ja, jag kommer och föder på söndag. Visst."

Men jag är INTE redo, jag hade på något sätt bestämt mig för att gå minst en vecka över tiden (som med Moltas).
Hinna fixa och ladda och vila och mysa och vika bebiskläder och träna på att andas avslappnat varje kväll i sängen innan jag somnar.
Packa väskan med ny duschkräm, fina trosor, vetekudde, bok, godis, musik, TENS-apparaten, kläder till mig och massa, massa fina kläder till den lilla, lilla nya människan.
Jag hade planerat att jag skulle hinna börja tröttna på magen ordentligt, känna att NU vill jag föda, kom lilla bebis, kom ut nu - jag är redo, jag är inte rädd, jag har längtat efter dig i hela mitt liv!!!!

Jag är inte där än.  Inte alls.
Jag har inte hunnit med att fatta att jag är i vecka 38+5, snart midnatt så låt oss säga 38+6.
En vecka från beräknad.
Nu ska jag göra en snabb slutspurt i min mentala uppladdning. Så jag hinner med allt det där som jag tänkt.
För redo vill jag vara.
Jag vill inte bara hips som haps föda ett barn utan att fatta vad som händer. Jag ska hinna längta. Jag har tre dagar på mig. Torsdag, fredag och lördag.

Läkaren trodde att anledningen till att det blev så fel på förra igångsättning var en klumpig barnmorska. Hon sa att det handlar om fingertoppskänsla att få en igångsättning att fungera bra.
En person som mig kan inte få mycket värkstimulerande dropp. Då blir det för mycket värkar. Droppet måste stannas ofta för att se om de naturliga värkarna tar över. Inte bara låta det gå och dessutom höja det som den fruktansvärda barnmorskan gjorde med Mille.
Läkaren som vi hade idag (jag har träffat henne flera gånger förut) känns så snäll och proffsig, erfaren och inger ett sådant förtroende, så jag känner mig trygg med hennes ord.
"Jag jobbar på söndag, jag börjar klockan tolv, ring då och så får vi se om det är mycket att göra just då, annars får ni komma lite senare på kvällen".

PIRRIGT!!! NERVÖST!!! AJ! OJ!! HJÄLP!!!

Hon undersökte mig idag och sa att livmodern inte alls var redo. Omogen som hon sa. Men det betyder ändå inte att det inte kan sätta igång de närmsta dagarna.
En sådan som mig vet man aldrig med, sa hon.
"Jag kallar det Hollywood-förlossningar, för så fort går det inte på riktigt, bara på film - utom för vissa..."

Ja, vad mer har jag att tillägga? Inte mycket. Om några dagar är jag fembarnsmor.

Moltas kom fram till mig i sängen ikväll drog upp tröjan, la handen på min mage, pussade den och sedan låg han länge med örat mot magen. Det var så mycket kärlek, så där på riktigt.
Hela den stunden var bara alldeles fylld av kärlek. All min kärlek till honom och all hans självklara kärlek till det lilla syskonet som han bara i sina tankar kan föreställa sig.
Det var en sådan där stark LYCKA, när lyckan drabbar en så där helt fantastiskt.
När lyckan rusar genom kroppen och man tänker att just nu kan ingenting bli bättre, den är stunden är den bästa i mitt liv.

Och så kom Mille och la örat mot magen.
"Hör du bebisen där inne?" frågade jag.
"Nej, buff, mamma!"
Han tror fortfarande att det är en buss...