Roligt med blöta kläder

På med flytvästarna.

Bada med flytväst i vågorna.

Morris är tyvärr sjuk, så han fick stanna hemma. Tråkigt för honom.
Majken och Moltas hade jättekul. Majken kan nog snart simma. Det ser åtminstone helt rätt ut när hon gör simtagen.
Efteråt åkte vi till musikskolan, där har vi inte varit på evigheter efter  denna sjukdomsvår. Det var som att börja om från början.
Musik-Clas kallade det "omstart".
Moltas och jag var med och lyssnade. Moltas ställde sig upp och började dansa mitt i. Dansade loss helt ohämmat. Så söt!

Idag har jag skrivit mitt sista matteprov. Förkyld och eländig i ett varmt litet rum med människor som slog upp dörren hela tiden och sa;
"Ojdå, ursäkta!"
Fyra timmar satt jag där och försökte vara smart. Det gick väl så där.
Jag vet inte.

Nu är det i alla fall slut med matten. Det känns helt konstigt.
Efter att barnen somnat nu ikväll kände jag mig nästan rastlös, fast jag var trött.
Det är så ovant att inte vara tvungen att plugga.
Jag har tusen andra saker jag måste göra, fast just ikväll struntar jag i allt.

Tänkte titta på en film, men jag har ingen jag är sugen på.
Förresten är jag ganska okoncentrerad, tror jag.
Kanske skulle jag inte klara av att se en film ändå.
Tänker mest på förlossningar och bebisar och hur det ska bli.

Nu, de här dagarna som är kvar, ska jag ägna mig åt att "boa".
Skicka upp Dennis på vinden efter bebiskläder, försöka tvinga honom att laga den gamla 70-tals barnvagnen som gått sönder efter alla barn.

Imorgon blir det läkarsamtal om hur vi ska göra vid värkstart, hur vi ska bete oss här hemma eller bilen.
Det skulle vara perfekt om det satte igång när barnen precis är inlämnade på dagis och skola, klockan åtta och så är de där under hela dagen och vi hinner få hela grejen överstökad, helst så klart på sjukhuset.
Med fyra barn är det inte så himla självklart att hitta en akut-barnvakt, på fem minuter dygnet runt.
Typ omöjligt.
Vi har en stackars snäll dam som brukar gå förbi med sin hund och hon har erbjudit sig att komma.
Hon är sjukpensionär och alltid hemma.
Hon kanske blir vår räddande ängel.
Är det inte fantastiskt att erbjuda sig så?
Vi känner henne inte alls väl. Aldrig har hon varit inne i vårt hus.
Men nu när jag inte pluggar längre måste vi ta och bjuda in henne på kaffe och bullar. 
Jag ska också försöka skriva ner en kom-ihåg-lista, var kläder och allt sånt finns.
De stora barnen vet ju det mesta som tur är. Kanske inte hur man doserar välling.

Om jag skulle bestämma mig för igångsättning så får man ju ett datum och då skulle jag ju kunna passa på då syster Astrid är här. Hon har lovat att komma snart. Det vore ju ganska smidigt.
Tål att tänka på, ännu en gång. Tänk, tänk...