Oj!

http://www.dn.se/nyheter/sverige/lilla-naima-foddes-vid-vagkanten

Kanske är det något sådant här vi har att vänta oss?
Det kan bli nog snart vara dags att se till att vi har varma filtar i bilen.
Inatt var det minusgrader och gräsmattan var alldeles vit av frost i morse.

Jag är ju väl medveten om att jag födde Moltas rekordsnabbt, men jag har också tänkt att jag har säkert hunnit göra om det lite i mitt minne, tänkt att så himla fort gick det väl ändå inte?
Men av en slump (det är ofta en slump när man hittar något i vårt hem, något sådant där litet som absolut inte har någon bestämd plats) hittade jag min förlossningsjournal från 2006. Och där står det ju faktiskt, nästan ännu snabbare än jag minns...

Så här;
Jag åkte in med tunnelbanan till min specialistmödravård strax före lunch för att jag gått elva dagar över tiden och känt mindre sparkar. Tänk att tog tunnelbanan själv! Om jag bara vetat vad som skulle hända alldeles snart...

Min läkare tyckte att möjligtvis var det lite mindre fostervattenmängd, vilket skulle kunna vara ett tecken på att moderkakan inte fungerade lika bra längre. Hon tyckte att det var bäst att jag åkte upp för bedömning på förlossningen och ev. igångsättning.
Under tiden känner jag någonting som skulle kunna vara värkar, men väldigt osäkert, för ont gör det inte, bara som förvärkar.

Från min journal;

13.27 
33-årig frisk treföderska i v 41+1. Inskickad från MVC. 
Har just nu korta sammandragningar som sitter i ca 30 sek, oregelbundet.
Vi bestämmer att avvvakta en timme för att se vad det blir av med sammandragningarna.

14.00
Värkarna börjar ta i mer. Andas lugnt och kontrollerat.

14.15
Spontanvattenavg. Klart fint fostervatten rinner rikligt. Karin känner att det trycker på. Ffd huv ovan bäckenbotten. Karin andas lugnt, barnet glider fram i genomskärning.

14.23
Födelse. Kön: pojke framföds på förlossningspallen. Pappa Dennis tar emot barnet. Skriker direkt. 
Apgar 9-10-10 


Kanske är jag dum i huvudet som tänker att jag inte ska bli igångsatt denna gång, så som med Mille.
Jag blir osäker när jag tänker på hur det skulle kunna bli i diket, eller ensam någonstans...
Men det var så ruggigt otäckt att bli igångsatt.
Kanske var det barnmorskans fel. Om hon hade varit lite bättre kanske det hade blivit bra?
Jag vet inte! Hjälp, tyck något ni som brukar läsa här!

Jag har pratat med min barnmorska och hon vet inte heller.
Jag har bett att få ett samtal med en förlossningsläkare så vi vet vad vi ska göra, så vi kan förbereda oss på hur vi ska göra om det blir på egen hand vi ska klara det här.
Alla läkartider är fullbokade till tre veckor framöver, och jag har ju bara  två veckor kvar. Men barnmorskan ska göra vad hon kan för att hitta en tid ändå, en återbudstid eller så.
Annars får jag väl göra som förr, bli Doktor Karin, googla mig fram...
För jag kan meddela att min huvudvärk är botad, jag fullföljde min plan med kortisonspray och Nezeril och nu har jag inte haft någon endaste känning av huvudvärk på flera, flera dagar. Ha!