Majkens lunginflammation

I väntan på röntgen.

När vi kom till sjukhuset idag var Majken så dålig att hon inte kunde gå. De körde fram en rullstol till henne och inte ens det klarade hon efter ett tag. Det var för jobbigt att hålla upp huvudet.
Då blev det brits eller bår eller vad det heter.
Hon grät och var så dålig. Syresatte sig inte vidare bra.
Lunginflammation konstaterades direkt, men vi fick ändå åka på röntgen och stackars Majken orkade knappt stå med armarna uppåt då de skulle ta bilderna.

Läkaren tyckte det var mycket mystiskt att lunginflammation ser precis likadan ut som den hon hade för några månader sedan, då i november.
Den sitter på precis samma ställe.
Hon misstänkte nästan att den kan ha blivit kvar sedan sist. (Herregud, tänker jag, fyra och en halv månad!?)
Så nu ska Majken följas upp ordentligt. Det känns bra.
Röntgen om sex veckor igen och ser det inte helt bra ut då ska hon sövas och filmas inne i vänster lungan om det sitter något där.

Ett tag var det tal om att Majken skulle läggas in på sjukhus sju långa mil härifrån, här finns ingen barnavdelning där barn kan läggas.
Då bröt Majken ihop och grät ännu mer och sa att hon ville bara vara hemma hos sin familj. Och jag sa också att det skulle bli så komplicerat med de sjuka småsyskonen där hemma.
Läkaren sa att det var okej, syresättningen var någorlunda så hon var inte i behov av syrgas.

Men tänk om hon blir det?
Vi är ju så vana att alltid kunna ta fram Morris saturationsmätare och kolla syresättningen. Det var ju faktiskt ganska bekvämt.  T.e.x 95%  det är okej... Då visste man.
För drygt ett år sedan lämnade vi tillbaks den. Synd. Nu hade det varit perfekt.
Majken sa förut;
"Jag kan inte andas, jag får inte luft! Jag tror jag kommer att dö!"
Det var otäckt.
Så spydde hon upp en massa, massa slem och då gick det bättre att andas.

Nu ligger hon vaken här och stånkar. 40,2 i feber trots Alvedon. Ont i vänster lunga där inflammationen sitter. Det är så synd om henne!
Inte hann jag in på apoteket för att hämta ut antibiotikan förrän de ringde från skolan och sa att Morris låg och var sjuk och måste hämtas.
Vilken sjukdomskarusell, jag har aldrig varit med om nåt liknande! Tror jag inte i alla fall, inte att jag själv är sjuk samtidigt. Men som Dennis säger; det är ju inte cancer. Och visst är det skönt att det här kommer att gå över någon gång. Om nu inte den där filmningen i vänster lunga visar något farligt!

Majkens antibiotika borde väl göra henne bättre snart. De tog massa prover på henne, men det tar ju tid att få svar. Så den här antibiotikan skulle täcka många olika. Blir hon inte bättre på 2-3 dagar ska hon få en annan sort.
Moltas har haft feber i fyra dagar och det knastrar när han andas så imorgon är det väl egentligen dags att åka in med honom. Det var länge, länge sedan hans första feber med hosta började. Kan inte minnas riktigt, men minst två veckor sedan.
Själv är jag inne på femte veckan med denna hosta och nu börjar jag känna att det gör lite ont i lungorna när jag drar djupa andetag eller hostar.
Men ingen feber. Så jag kämpar på, en arbetsdag i Stockholm blir det imorgon. Sedan kurerar jag mig hela helgen. Har en tid hos min husläkare på onsdag, orkar  jag vänta så länge tro? 

Imorgon fyller jag år. Jag önskar mig friska barn.