Jag hade inte kunnat somna på natten innan. Sovit alldeles för lite.
Brödet i brödlådan var torrt och trist.
Ingen hade orkat torka av bordet sedan middagen kvällen innan.
Diskbänken överbelamrad.
Inga rena kläder hittade jag.
Pestigt med måndag.
Och alla barnen som skulle upp och bli skapligt iordninggjorda för första dagen efter lovet.
Gympapåsar och läxböcker som skulle hittas.
Och Morris häfte om människokroppen som låg kvar på bänken i Linköping... Slarviga mamman!
Och stackars oss som bara har en bil så att jag inte kommer till jobbet när Dennis ska skjutsa barnen till dagis och skolan! För bussarna går så sällan och passar aldrig in med de jobb och tågtider.
Jag skulle börja 7.30 och ville inte vara i stan ända från 6.00. Nej, usch!
Så hela familjen skulle upp tidigt och in till stan bara för att det eländiga att vi bara har en bil. STACKARS OSS! Vilket fruktansvärt elände! Stackars, STACKARS OSS!
Men då; just när jag surat lite extra mycket över att jag inte hittat honungen och att Moltas bara sov och skulle bli tvungen att gå till dagis med de svarta mascara fläckarna här och var på kroppen, för att få upp honom för ett bad vid den tidpunkten nere i den iskalla källaren det var ju bara att glömma....
DÅ slog jag på datorn för att fly en kort sekund med mitt te som inte smakade lika gott med socker som med honung, då läste jag reportaget om lilla Ellen, söta lilla Ellen! Klicka alltså här...
Och då visste jag att jag var världens lyckligaste.
Att jag fick sitta i mitt stökiga vardagsrum med mitt te och bara behöva tänka på läxböcker och gympapåsar och inte cellgiftsbehandlingar och provtagningar och maktlöshet och oron för framtiden.
Läs reportaget och titta på alla femton bilderna. Så gripande! Jag tänker på familjen hela tiden sedan igår morse.
Och jag vet att det finns inget att gnälla över så länge man har friska och glada barn.
Lilla Ellen, jag hoppas verkligen att du får bli helt frisk och åka tillbaka till Indien och inte behöva grubbla mer över sjukhus och jobbiga behandlingar!
Ibland är glömmer jag bort hur lyckligt lottad jag är med fyra friska barn. Och med tanke på Ellen och hennes öga så kommer jag ihåg hur det var med Majken när hon var liten.
Redan när hon var nyfödd såg vi något konstigt i hennes ena öga. Som en liten hudflik i ena ögonvrån, inte där tårkanalen är utan i den yttre ögonvrån.
Det såg inte så värst farligt ut, tyckte vi. Och läkaren på BB sa heller inte så mycket om det, men tyckte att BVC-läkaren skulle titta mer på det.
Och på BVC blev det värre.
Majken skulle vidare till Sankt Eriks ögonsjukhus.
Vi var där med henne när hon var några månader och ögonläkaren där sa att det kunde vara en tumör som växte bakom ögat. Mycket allvarlig läkare, Majken skulle genast remitteras till onkologen.
Då fick jag panik! Jag stannade hemma den dagen det var dags för Majken att besöka cancerläkaren.
Det blev för mycket med Morris som nästan hade dött och barnet vi förlorade i vecka 18.
Inte en liten flicka med ögoncancer också.
Jag kommer ihåg att jag helt egoistiskt valde att stanna hemma och låta Dennis ta hela cancerbeskedet själv. Så hade jag aldrig betett mig förut och inte efter heller för den delen.
Men tack gode Gud, Dennis och Majken kom där ifrån med beskedet att det bara var hud, en liten skönhetsdefekt som hon kanske skulle vilja bli av med i tonåren eller så.
Åh, tack gode Gud hon skulle få bli tonåring!
Jag ber till Gud att den där lilla Ellen också ska få bli tonåring! Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar