 |
| Enzos pappa är STOR |
 |
| Enzo börjar också bli stor, vi har sett honom så många år nu och sett skillnad från år till år. |
Fast idag har jag varit dramapedagog och det var så himla skoj. Jag vill nog vara lite mer dramapedagog ändå, för jag tycker nästan alltid att det är himla skoj när jag är det.
Idag var det en alldeles glad och fin grupp med ungdomar med utvecklingsstörning. De var så koncentrerade och klappade så uppmuntrande i händerna och var en sådan där grupp som man verkligen tyckte om.
Imorgon bär det av det till Stockholm på mera jobb.
Det ska också bli roligt. Jag har faktiskt inte varit i Stockholm i år.
Det är nästan skandal, tycker jag.
Vi flyttade ju hit för att det skulle vara så himla nära Stockholm och så åker jag aldrig dit ändå, fast jag saknar det så mycket ibland och tycker att den här staden är alldeles för liten och tråkig och alla har likadana jackor och likadana glasögon pratar ful dialekt och är så präktiga och ordentliga, och ingen är som jag, som har pojkar med långt hår. Eller en man som sitter och i en studio och gör konstig musik på nätterna.
Nej, deras män är experter på rör, VVS eller bilar och kör runt i sådana där skåpbilar. Och så går man till frisören var 6.e vecka. Inget vill jag prata med dem om. Inget finns det att prata om.
Ja, ibland kan det kännas så, fast det kanske inte alls är sant.
Men imorgon ska jag njuta av Södermalm och alla minnen jag har.
Solen ska skina på mig, så att jag blir pigg och lycklig!
Innan natten kommer ska jag förbereda en drake. För i helgen ska jag ha skapande verkstad och göra drakar. Läskiga drakar med eld i munnen.
Jag har en bild i huvudet, men ingen i verkligheten. Men nu ska jag försöka locka fram den lite försiktigt, draken i mitt i huvud!
2 kommentarer:
Å det där utanförskapet kan jag så väl känna igen...
Har mina tjejkompisar som betyder mycket för att vi umgåtts i över femton år, men ändå kan jag känna mig tom efter våra dejter för att jag inte är som dem.Jag jämför mig, tycker jag inte har nåt gemensamt och längtar efter nåt annat. De gör allt som "man ska". De går till frisören, de bokar semestrar, de äter tacos på fredag, de gör allt på det där sättet som liksom följer en mall. Jag har kastat alla mallar och gör som jag känner och det känns bra förutom då jag jämför mig med dem. OFtast tycker jag det är de som är "konstiga" men så kan jag få den där gnagande känslan av att det ju faktiskt är jag som är konstig. Tänk om jag ändå skulle ta och ställa mig i fållan och följa lite mallar, skulle inte livet bli enklare då???
Fast så är det ju inte...
Det är inte lätt att vara en grubblare...
Jag tror att det som skiljer mig från mina vänner mest är att jag tänker så himla mycket medan de bara ÄR och inte ifrågasätter något. Så här gör man, punkt slut liskom. Jag tänker mer varför gör man så, kan man inte göra så här istället...Och då hamnar man utanför...vare sig man vill eller ej...
Fast det är ju ett val och då behöver man inte tvivla så mycket. Det försöker jag påminna mig om...
Tack Persilja! Skönt att höra att vi är fler med samma tankar.
Skicka en kommentar