Tandläkarångest

Skräckbilden hittat på nätet

Ja, nu är det som så att vi i den här familjen inte lägger några pengar alls på vissa saker.
T.ex. taxiresor, restaurangbesök (nu ljög jag lite, vi äter visst på restaurang, men väldigt sällan) frisör och tandläkarbesök.
Det tycker vi är bra.
Inget vi saknar.
Bortkastade pengar.
Roligare kan man ha.
På nio år har vi inte lagt en krona på frisörbesök.
Jag klipper alla i familjen och syster Stina klipper mig någon gång så där var annat år.
Det är inte så noga.

MEN! Det finns ett väldigt stort MEN i den här ekonomiska livsstilen som gör att den inte är så där förtjusande ekonomisk precis.
Och inte så himlans smart heller.
Utan helt idiotisk och korkad och oekonomisk.
Det är det där med tandläkaren... oj, oj, oj... vansinne...
Barnens tänder är fina och ompysslade av världens trevligaste tandläkare.
Men ack, ack, ack ... hua, hua... vi vuxna.
Dumskallarna i familjen Tapper Kaller slutade gå till tandläkaren när vi flyttade till landet.
En tyst överenskommelse om att; "vi skiter i att vi har tänder i munnen. Vi låtsas inte om att man måste gå till tandläkaren..."
La, la, la... säg inte orden "borde gå till tandläkaren"...
"Tack snälla för att du inte påminner mig eller tjatar"

Och så går det utför för herr och fru Tapper Kaller.
Eller inte herr och fru (det är vi ju inte, inte gifta. Sånt tjafs har vi inte tid med).
Pappan och mamman får tandvärk. I typ hela munnen.
Dennis har bitit av en hel tand och har ännu inte kommit iväg. Och jag borstar med mellanrums borste och försöker vara bra och vad händer... ?!?
Hjälp, hela borsten försvinner ner i en tand! En stor grotta av karies!
Jag är så äcklad så jag vill helst somna och sova drömlöst och vakna igen och vara en sådan där vanlig ordentlig människa som går till tandläkaren varje halvår och tandhygienist varannan månad. Så där perfekt och duktig.

Nu när jag inser att stunden är kommen - att jag verkligen inte kan skjuta upp det längre. Då har barnens trevliga tandläkare semester ända till den 16:e. Någon annan tandläkare vågar jag inte gå till.
Jag lider nog av tandläkarskräck.
Ja, nu gör jag det i alla fall. Väldig skräck.
Ska jag bli tandlös och skuldsatt?
Jag tycker att det känns så ruskigt att jag nog nästan har lite ångest.

Måste tänka på annat.

Att jag är frisk i kroppen (inte i tänderna och inte huvudet).
Att mina barn är friska (fast på Moltas såg jag ett otäckt födelsemärke, som måste kollas upp)
Att jag har världens snällaste mamma.
Att jag har massa fina syskon.
Att jag har hittat en likasinnad man (likasinnad vad det gäller tandläkarbesök, vi kan sköta om våra proteser ihop sedan)
Att jag har en snäll pappa.
Snälla grannar.
Några snälla vänner (jag har inte så många vänner, tror jag. Är jag en enstöring kanske?)

Ja, mycket att vara glad för, men jag har tandångest i alla fall. Skit också.
Jag lovar och svär att ringa direkt på morgonen den 16:e och boka första bästa tandläkartid! På heder och samvete.