Historien om Morris, del 4

Första natten på Södersjukhuset.
Dennis kom, alldeles uppsliten.
Det hade varit en stor mental terror att sitta på Gotlandsfärjan
och inte veta vad som hände.
Han säger än idag att det var det värsta han varit med om i hela sitt liv.
Just den där chocken och sedan inte veta vad som hände.
Jag kunde ju faktiskt fött där på kvällen.
Det gjorde jag inte.

En kvinnlig överläkare - lång, smal, blond, solbränd, sportig, proffsig och kylig - berättade att 97% av alla kvinnor föder inom tre dygn, 48 timmar, efter att vattnet gått. Så jag visste vad jag hade att räkna med.
Vi började räkna timmarna. 48 timmar. Tre dygn. Tre dagar och tre nätter.
En hel dag hade redan gått och inga sammandragningar hade jag haft...
Men läkaren sa att det var ingen idé att hoppas på något.
Barnet var alldeles för litet och var att betrakta som ett sent missfall.

Jaha, ja... där låg jag och väntade på att mitt missfall skulle sätta igång.
Med ett barn som sparkade inne i magen.
Det kändes helt overkligt. Helt sjukt. Hur kunde det vara ett missfall när jag kände barnet röra sig?
Visst fattade jag vad läkaren sa. Det var för litet. Inget barn klarar sig som föds så tidigt. Och nu skulle jag snart föda.
Jag var livrädd och ville ha en sömntablett för att sova. Var så rädd och hjärtat bankade för fullt. Det var så jobbigt!
Kunde inte tänka på annat än att jag när som helst skulle föda ett barn som skulle dö.
"Nej, sömntablett är inte bra för barnet."
"Ja, men... det är ju ett missfall. Inget att hoppas på, sa ni ju..."
"Ja, fast OM det skulle klara sig är det inte bra för barnet".

Fick en svag sömntablett för att ta mig igenom den första natten.

Och så MORGON!!! Åh, ett dygn har gått och inget har hänt!

Ronden kom. Läkare och barnmorskor. Jag kände mig lite nöjd att inget hänt under natten. Det måste väl vara bra? Men nej...
"Det bästa vore faktiskt att det satte igång så snart som möjligt.
Du kan inte förhindra det igenom att ligga still i sjukhussängen, upp och gå!
Det är ingen idé att vi tar in maten till dig.
Gå ut och gå i korridoren och ät ute i föräldrarummet."

Men någonting sa mig att det ville jag inte.
Jag kunde inte göra så.
Jag kunde inte gå omkring i korridorerna på BB som de andra nyförlösta mammorna och "gå igång" min förlossning.
Inte med en mage som var så liten att den knappt syntes.
Det var antagligen en instinkt i mig som sa;
"NEJ, skydda det lilla barnet!"
Den lilla människan där inne sparkade och sa;
"Jag lever".
Jag kunde inte följa läkarens råd att "upp och gå".
INTE.

Jag låg kvar. Stilla.
Rörde mig i slow motion in till toaletten.
Efter varje toalettbesök skulle jag larma och tala om hur bindan sett ut.
Blod?
Fostervatten?
Vilken färg?
Hallonsaftfärgat?
Hur stor var fläcken på bindan?
Som en femkrona?
Eller större?
Det skrevs upp i min journal.

Jag fick åka rullstol till ultraljudsavdelningen där en läkare noggrannt, noggrant mätte varje liten mörk fläck på ultraljudsbilden.
Det mörka var fostervatten.
Fläckarna var inte många och små var de.
Läkaren mätte och mätte, på millimetern och räknade ihop hur mycket fostervatten där fanns.
Det var inte mycket.
Det såg inte bra ut.
Men lite fanns det i barnets urinblåsan och det var viktigt för att inte njurarna skulle förstöras.
Hela tiden bildas nytt fostervatten, men det sipprade alltså ut eftersom det fortfarande var så lite.
Hjärtat pickade på och jag kunde inte ge upp och röra mig, inte gå omkring.
Det kändes otänkbart att snabba på det s.k missfallet.
Utan sakta och försiktigt tog jag över i rullstolen.
Och tillbaka till rummet.
Timmarna räknade vi.
Aldrig har klockan gått så sakta.
Men jag kände inga sammandragningar. Knappt vågade jag röra mig.
Dennis mamma kom inrusande i rummet.
Grät och grät.
Jag kunde inte trösta.
Vad skulle jag säga?
Nej, jag hade fullt upp med att inte röra mig.
En kurator kom.
Hon berättade för oss hur det skulle vara att föda barnet som skulle dö.
Hur det skulle gå till.
Jag skulle få så mycket smärtlindring jag ville.
För det snålar man inte med när man inte behöver ta hänsyn till barnet.
Efteråt skulle vi få sitta med barnet, ta farväl.
Länge, om vi ville.
Sedan skulle sjukhuset ta hand om det.
Skicka det till Skogskyrkogården.
Där skulle det kremeras och läggas i en minneslund.
Hon pratade väldigt lugnt om det hela.
Men jag kände mig inte lugn. Inte alls så jag grät eller något.
Nej, jag lyssnade lydigt och sa inte så mycket.
Hela tiden hade jag handen på magen där det lilla barnet rörde sig.
Mitt lilla barn.
Som skulle till Skogskyrkogården.
Sa hon.