Gammelmorfar och gammelmormor

Nu har vi varit i Arvika i sedan i fredags och hälsat på Dennis släktingar.
Tänk vilka fina gamla människor. De har betytt så mycket i Dennis liv.

Om ens pappa dör när man är ett år gammal, då är det tur att det finns andra viktiga människor som finns där för att förgylla ens barndom.
Det har de här två personerna gjort för den lille pojken som blev faderslös 1976.
Vad jag har förstått av allt jag fått berättat för mig så har särskilt den här gamle mannen haft en alldeles speciell betydelse.
Gamle Offa (morfar) har visst alltid behållit barnasinnet, busat och fantiserat något alldeles otroligt.
Lekt sjörövare och klättrat i träd, dresserat fåglar... mycket har jag fått höra.
Och det kan jag jag säga att trots att han är 91 år och blind så ser man ändå den där glimten i ögat och en alldeles speciell finurlighet.
Fortfarande en enastående person.
Och oj, vad han tycker om barn! Det är det ingen tvekan om.
Dumma Mille, som inte kunde bjuda lite på sig själv och låta gammelmorfar få klappa lite på bebishåret.

Men idag, innan vi skulle åka hem, gick Dennis och Moltas in på sjukhuset för att säga hej då. Och Offa hade varit så glad, ett stort leende hela han, kisande med de blinda ögonen, och hela, hela tiden hade han hållit Moltas hand. Som om den lilla mjuka barnahanden fick honom att le där han satt på sängkanten i sitt sjukhusrum. Så gammal och blind med en liten hand i sin stora, gamla, rynkiga hand.
Dennis sa att han själv höll på att börja gråta att se sin gamle Offa så, men ändå var det ju så fint och vackert. Att en liten pojke, ett litet barnbarnsbarn, kan förgylla ens dag bara genom att finnas där en liten stund.

En stor kram från hela familjen vill vi skicka till Arvika! KRAM fina människor!!!