Historien om Morris, del 3

Visby lasarett. Morgon.

Efter undersökningen som den där lite otäcka läkaren gjorde fick jag byta om.
(...eller jag ska väl inte säga att hon var otäck för det var hon väl inte egentligen.
Det var bara det hon sa som var så otäckt.
Och finns det bra sätt att säga hemska saker på?)

Hon sa i alla fall att det var viktigt att jag snabbt kom till "mitt" sjukhus, Södersjukhuset. Inte ville de att jag skulle föda i Visby.
Inga resurser att ta hand om ett så litet barn. Eller jobbigt att flytta döda foster... (fast det sa hon inte).

Jag fick ett eget rum. Med TV. Med morgonnyheterna. Vädret.
Så ointressant. Hur kunde de prata om vädret?
Vi bryr oss väl inte om vädret! SLUTA! Vi vill inte veta om det ska vara sol eller regn. Vi har ju förlorat vårt barn! SLUTA NU!
Det kändes så. Hur kunde världen och dagen bara fortsätta där ute?

Vi ringde till min pappa. Han måste ju ha undrat vart vi tog vägen när vi inte fanns i huset på morgonen.
Vi ringde till min mamma.
Inte mycket visste vi om vad som skulle hända.
Så inte mycket kunde vi säga.

Jag skulle säga till när jag behövde gå på toaletten.
En sköterska skulle följa med och titta på min binda.
Och urinprov ville de ha.
Försiktigt skulle jag röra mig.
Och inte ta i om jag ville bajsa.
Åh,nej, farligt! Livmodern skulle inte retas på något sätt.
Förlossningen fick inte starta nu, inte på deras sjukhus.

En droppnål satte de i handen på mig, men någon medicin fanns det inte som kunde ändra på situationen.
Nålen skulle bara sitta där ifall jag skulle börja föda och behöva sövas eller ge någon smärtlindring eller något... Inget kunde bota vattenavgången.

De frågade hela tiden om jag kände några värkar. Sammandragningar.
"Hur känns det?"
"Som mensvärk, fast starkare."
Jag kände inget.
Jo, tomhet och rädsla.

"Ni ska få prata med en kurator".

En kurator kom. Hon sa inte mycket.
Jo, hon kunde berätta att jag skulle flyttas redan på förmiddagen till Södersjukhuset. Med helikopter eller reguljärflyg.

Det kändes helt overkligt. Skulle vi flyga? Alla våra grejer då?
Vår semester då?
Det måste vara lite väl överdrivet det här...
Hallå! Ni har nog tagit lite fel här, va?!
Jag mår bra. Jag kan gå nu.
Det räcker.
Jag vill inte vara med längre!!!
Tack, det gör inte ont någonstans.
Jag är frisk!
Nu vill vi gärna fortsätta med vår semester.
Jättebra, tack, tack... vart är utgången?
Ja, just det... jag har ett barn i magen som inte mår bra, som inte kan syresätta sig, som har syrebrist, som ska födas och bli gravt handikappat. Så var det ja.
Okej, jag ligger väl kvar.

Väntan.
TV:n.
Frukost. Torr sjukhusmacka.
Läskigt toalettbesök, på darriga solbrända ben. Tänk om ett barn kommer ut?
Blod på bindan?
Nej, det var det inte.
Väntan.
Sol genom persiennerna.
Tysta.
Rädda.
Tysta.

Så slits dörren upp.
"Det går ett reguljärplan nu. Du får åka med. En sjukhustaxi väntar här utanför. Planet går till Bromma. En ambulans möter upp. Sätt dig i rullstolen här."
"Men Dennis då?!"
"Han får följa med till flygplatsen."
"Men?"
"Det går en båt sent i kväll. Den får han ta."

Oj, ner i rullstolen - i min ljusblå sjukhusrock, droppnålen i handen! Rull, rull till taxin. Rullstolen fälldes ihop och las i bagaget och så till flygplatsen.
Jag i en rullstol?
Kändes helt absurt. Jag har själv dragit rullstol och stått bredvid och sett taxigubbar fälla ihop rullstolar, en massa gånger. Alla mina dagar inom hemtjänsten och som personlig assistent.
Nu var det jag som satt där. Och inget fel var det på mina ben.
Rullstol ända ut på stratbanan, fram till trappan som ledde upp till det ganska lilla planet.
Där ställde jag mig upp och gick uppför trappan, hittade min plats och satte mig. Bredvid någon vanlig passagerare. En människa i vanliga kläder utan droppnål på handen.

Jag kom att tänka på en resa jag gjort i Namibia, sex år tidigare.
Jag skulle ta mig från en stad till annan, långt norrut.
Reste i en minibuss. Strax utanför huvudstaden stannade minibussen för att plocka upp en passagerare som var klädd i grön overall.
Han verkade konstig som bara den. Men han hade någon slags skötare med sig, som pratade med chauffören.
Jag förstod att overallmannen var psykiskt sjuk och skulle flyttas till ett mentalsjukhus. Han satt framför mig i den lilla bussen, som skumpade och krängde hit och dit. Mannen började bli orolig och ställde sig upp, fast det inte ens gick att stå rak. Han höll sig för rumpan. Som om han vore bajsnödig.
Åh, vad jobbigt!
Till slut stannade bussen och mannen irrade iväg. Och försvann!
Han kom tillbaka så småningom och resan fortsatte. Men mannen stod upp igen.
Han var så orolig. Och man blev själv orolig bara av att se honom.

På den här flygresan var det jag som var den där overallmannen. I min ljusblå sjukhusrock.
Jag försökte koncentrera mig på att hålla kvar mitt lilla barn i magen, som overallmannen kanske hade oroat sig för att hålla kvar sin bajja...

Ingen av de andra visste ju varför jag satt där på det fullpackade planet mitt bland alla andra som drack kaffe och läste tidningar. Och försökte att inte låtsas om att de såg att jag var en patient av något slag.

Tänk om jag dessutom skulle få så där ont igen! Tänk om jag skulle föda på planet!

Det gjorde jag inte.
Och när vi landade såg jag ambulansen stå där och vänta.
På mig.
Oj, med en bår!

När jag gick ner för trappan kom de direkt och fångade upp mig.
"Tjena, tjena! Lägg dig här, så där ja."

Två stockholms-snackiga ambulanskillar. Käcka.

"Så bebisen har bråttom ut. Då ska vi köra försiktigt."

Men, vad det skumpade och hoppade!
Remmar och spännen som slog och bånkade.
Slangar och sladdar, hängde och flängde.
Jag låg baklänges och det var konstigt att titta ut på den soliga himlen.
Jag började känna igen mig. Söder.
Tänk att komma så här i ambulans! Så dramatiskt!
Inte kände jag mig sjuk eller skadad. Helt overkligt.

Framme. FÖRLOSSNING, stod det på skylten.
Killarna rullade ut mig. Vi åkte hiss.
De pekade på en skylt. NEONATAL.
"Det är här lilla bebisen får ligga sen".
Neonatal, jag hade aldrig hört ordet förut.

Jag rullades in på BB och fick krypa över i en sjukhussäng.
Ingen kom.
Jo, en undersköterska kom med fika.
Men inget fick jag veta, om vad som skulle hända.
Jag låg där i tomma rummet.
Väntade.
Surr i ventilerna.
Ingen kom.
Jag visste ingenting av vad jag hade att vänta mig av den där dagen.
Verkligen ingen aning.
Ensam kände jag mig.
Men mest tom.

Dörren öppnades och Astrid stormade in. Grät. Och kramade mig där i sängen.
Jag grät inte. Jag var bara tyst.

En barnmorska kom och frågade mig om jag hade sammandragningar.
Men nej, jag kände inget. Helt lugnt i magen.
Jag fick en broschyr för att läsa om olika smärtlindring vid förlossning.
Kändes helt sjukt.
Jag var så oförberedd på det här.
Allt det här skulle ju inte hända förrän sent i november.
Inte nu.

Dennis satt på Gotlandsfärjan utan täckning på mobilen.
Det fick inte hända nu.
Absolut inte.
Dennis, skynda!
Jag är rädd!!!