Historien om Morris, del 2

Jo, den sista dagen i den där sköna föreställningen om att "det händer inte mig" tillbringade vi på Fårö.
På kvällen köpte vi rökt flundra på ett mysigt ställe och tog med den till en strand, där vi var helt ensamma.
Dagen hade inte varit jättevarm, men vädret var ändå fint.

Vi tog färjan tillbaka till Gotland ganska sent.
Vid tio-tiden skulle jag tro, för solen gick ner när vi väntade på den.
Vi har ett kort där jag gör något slags glädjehopp framför en väderkvarn med den lilla magen i vädret och solnedgången i bakgrunden.
Det sista fotot taget helt utan vetskap om vad som snart skulle komma...

Usch!
Tänk vad fort det försvann, det där mysiga.

När vi hade väntat på att få åka färjan TILL Fårö tidigare på dagen, då köpte jag min allra första "Vi föräldrar-tidning".
Kommer ihåg det så väl. Hur märkligt och pirrigt det kändes att sista där med en sådan tidning i knät och läsa om nyfödda.
Det var lycka det.
För mig var det riktig lycka.
Jag hade längtat så länge.
Mer än de flesta, tror jag.

Ända sedan jag var liten har jag längtat efter att få barn.
Alltid tänkt att det är den största lyckan.
Oj, vad jag har lekt och grejat med mina dockor.
Länge, länge.
Tills jag blev alldeles för gammal.
Jag och min kompis lekte uppe på hennes vind när vi gick i sexan.
Vi lekte att det var krig att det var därför vi var tvungna att vara på en vind och viska med våra dockor.
Men egentligen var det ju för att vi skämdes över att vi lekte med dockor.

Och jag fantiserade som barn om att jag hade eget barnhem med massor med barn att ta hand om.
Oj, oj alla små barn hitan och ditan!

Ja, så har det alltid känts - som det viktigaste i livet; barn.
Vad annars?
Ingen annan direkt dröm. Ingen karriär som mål.
Nej, inte så där superviktigt i alla fall.
Teater då kanske... Men inte så blodigt.

Nåväl, nu var jag där - mitt i drömmen, med gravidmagen.
Inte stor, men den fanns där på riktigt.
Jag som skulle bli en sådan bra mamma, det visste jag.
Jag älskar ju barn och barn älskar mig!
Vara gravid det var ju underbart.
Blev bara glad över illamåendet som jag kände någon enstaka gång.
Det var ju bara ett bevis på att det var på riktigt.
Och bred om höfterna det har jag alltid varit, så föda det skulle minsann också gå bra. Det var jag övertygad om.
Kurvig och kvinnlig och moderlig.
Jajamensan, det här var inga problem för mig inte!
Den inställningen hade jag.

Trots att jag vid minst två tillfällen blivit överraskad av en fruktansvärd magsmärta helt utan förvarning.
Två tidiga morgnar hade jag vaknat av hemskt, hemskt ont i magen.
Så ont att jag vred mig av smärta. Knappt kunde andas. Båda gångerna släppte det efter en kvart, tjugo minuter.
Jag hade pratat med barnmorskan om det, sa att det kändes som kramp i magen, och hon sa att det var ju inte så konstigt med tanke på att magen skulle växa och tryckte på tarmarna, säkert var det förstoppning.
"Ät fibrer och rör dig mycket, ut och gå!"

Vid ett tillfälle fick jag så ont, svårt att andas och hjärtklappning att vi åkte in till Södersjukhusets akutmottagning.
Det försvann på vägen dit.
Men vi väntade och väntade, timme efter timme för att få se det lilla hjärtat på ultraljudet.
Det fick vi, sent på fredagskvällen. Allt såg bra ut.
Men vad var det som hände i magen?
"Panikångest", sa dom på akuten.
Jaha, vad konstigt... jag som alltid har känt mig som en sådan lugn och sävlig person, som aldrig stressar upp mig.
Inte på den tiden innan jag blev mamma i alla fall...
Men okej; jag lider av panikångest och förstoppning, fast jag aldrig en endaste gång hade känt mig förstoppad under graviditeten. Säger de det så...
Äta fibrer och röra mig mycket. Ingen fara.

Men då! Där i den magiska natten på Gotland. Då fick jag känna av "det där ofarliga" igen.
Vi åkte på kolsvarta dimmiga, helt öde vägar.
Vi kände inte igen oss alls. Det var så dimmigt i det svarta.
När strålkastarna från bilen träffade dimman såg det verkligen ut som älvor eller spöken.
Plötsligt, lite då och då, dök det upp en kyrka. Det finns så många gamla kyrkor på Gotland.
Allt kändes så där tjusigt kusligt.

Vi kom i riktig spökstämning. Och vi körde till och med in vid en kyrkogård bara för att skrämma upp oss lite mer.
En gammal, gammal kyrka och dimman låg tät, precis som i en gammal spökfilm.

DÅ... Då kom den. Den där smärtan. Den där hemska. Onda. AAAAJJJJJJ! ÅH! HJÄLP!!! Vad händer?! Så mycket hemskare än de andra gångerna, så mycket intensivare.
STANNA BILEN! Jag dör nog, jag måste UT! BORT från det onda!
Jag slängde mig ur bilen, ner på marken i mörkret. Vred mig i outhärdliga plågor. ONT, ONT, ONT!! Hjälp, Dennis! Hjälp! Någonting är fel! Så fel, så fel. Så här ska det inte vara.

Men i spöknatten försvann det. Det gick över.
Det var nog bara ett litet straff för att vi skämtade lite om den heliga kyrkan. Aldrig mer ska vi tycka att det spökbus-kul på kyrkogården.
Nej, det var inte bra. Förlåt Gud.

Hem. Tillbaka till huset där vi bodde. Darrig efter all smärta.
Innan vi skulle gå och lägga oss kissade jag ute i mörkret.

Det är blod i mina trosor, lite grann bara. Och inte ens färskt.
Men ändå blod. Blod är inte bra. Det här är fel.
Sjukhus. Visby lasarett. Vart ligger det?
Vi hittar. En timme i mörka, dimmiga Gotlandsnatten.

Vi får komma in direkt.
En norsk, lugn läkare tar hand om hos på förlossningen.
Han pratar och frågar lite. Undersöker.
Säger att;
"Det är ingen fara. Allt är normalt. Lite blod är helt normalt. Man kan blöda lite från livmoderhalsen. Tunna blodkärl. Och sitta still i bilen är inte bra. Rör på dig.
Sitt aldrig mer än en timme i bilen. Bebisen mår bra. Åk hem och sov! Det kan blöda lite till, ingen fara - ta en binda här. Var så god!
Ha en skön fortsatt semester!"

Åh, så skönt det kändes! Att det inte var någon fara!
När vi går ut till bilen känner jag hur jag blöder mer. Men det känns okej, eftersom jag nu vet att det kan få blöda.

Vi kör hela vägen tillbaka till huset. En timme. I mörka, dimmiga natten.
När vi kommer fram till huset känns det som blodet forsar ur mig, varmt och mycket.
Jag drar ner byxorna för att kolla. Inget blod. Det är natt och mörkt. Jag vet knappt var det finns en lampa i huset som vi är på besök i.
Men det är inte blod, det ser jag.
Va? Kissar jag på mig?
Nej, det är vatten... Var kommer det ifrån? Bara vanligt vatten. Konstigt...

Vi ringer till sjukhuset igen.
"Sätt er bilen direkt. Ligg ner och rör dig inte. Med detsamma. Kör nu".

Vi fattade ingenting. Men konstigt och otäckt kändes det att åka hela vägen tillbaka till sjukhuset i dimman och mörkret. Och jag liggandes ner i framsätet.
Eller jo, vi fattade visst någonting. Vatten...
Man säger ju att vattnet går... Men? Det var ju mer än fyra månader kvar.
Alltså nu är det sommar och vi ska ha barn i slutet på november, nästan advent.
Inte kunde det var det vattnet.
Inte en chans. Det var omöjligt.

Vi kom in. Jag fick direkt lägga mig på en brits i korridoren. Där låg jag.
Och Dennis satt bredvid.
Vi väntade. Ingen sa något.
Norske läkaren gick förbi. Och han sa inget!
Som om vi hade gjort något fel.
Det var otäckt allting! Ruskigt.
Att inte veta. Det var allvarligt, det förstod vi, så som de tittade på oss.
Den konstiga stämningen.

Någon fyllde i ett papper med beräknat förlossningsdatum m.m.
Och det var viktigt som bara den, det där med exakt 22+6 dagar.
Graviditeten var 22 veckor och 6 dagar gammal.
Vattenavgång 22 + 6.
För mig betydde det ingenting.

Jag hade inte ont. Inget blod.
Men stämningen runt oss fick oss ju förstås att förstå att det här var mycket allvarligt.
Ingen sa något och ingen gjorde något. Det var helt, helt tyst.
Inte en enda annan patient.

Jag bara låg där på britsen i korridoren i mina egna kläder. Vi pratade inte ens med varandra. Vad skulle vi säga? Jag grät inte. Vi var väl båda i något chocktillstånd. Helt apatiskt lugna bara. Tysta. Rädda.

Morgonen började gry. En TV stod på i ett rum någonstans i närheten.
Doften av kaffe.
Den norske läkaren verkade gå av sitt pass.
Han hade fortfarande inte tilltalat oss.
Han som var så glad och trevlig när han önskade oss en trevlig semester...

Han måste ha känt sig väldigt dum. Det kan jag ju förstå. Dummare än så är inte jag.

Till slut, där i morgontimmarna, kom en annan läkare, en kvinna, en barsk och otäck, som tog in oss på ett rum. Undersökte mig med ultraljud.

Jag tror att barnet kanske har dött.
Att det är det de alla vet, men inte vågat säga.

Men det lilla barnets hjärta pickar på så fort och fint där på ultraljudsbilden. Lilla barnet lever!
MEN!
Men lilla barnet har inget vatten kvar.
Läkaren är sträng och säger att det här är inte bra.
Lungorna är inte klara. Barnet kan inte syresätta sig.

NU förstår jag!
Min hjärna har liksom varit helt blockerad. Men nu förstår jag.
Vi ska få ett CP-skadat barn. Så klart.
Det är klart att vi ska få ett allvarligt handikappat barn. Som aldrig kan lära sig prata, inte skratta, inte äta, inte andas. Bara vårdas in sin rullstol med inbyggd respirator och slemsug. Så ska det bli.

Jag och Dennis, vi ska straffas. Vi har haft det för bra. Vi har varit elaka och onda. Vi har skrattat åt andra. Vi är hemska. Det är klart att nu ska vi få betala för vår ondska. Jag ser framför mig livet med färdtjänsten.
Barnet med spasmer och vrålen av smärta. Barnet som aldrig skulle kunna le.

Vårt barn skulle bli ett kolli, ett olyckligt och sorgligt paket utan glädje i sin lilla kropp. Och allt var vårt fel.