Stockholm

Ja, Greta - vi har åkt hem igen. Tyvärr. Vi får ses nästa gång. Kanske till studenten?

Kolla ambulansen utanför centralen. Jag undrar alltid så fort jag ser eller hör en ambulans vems dag eller liv som vänds upp och ner. Kanske för alltid.
Att se en ambulans utanför centralen får mig att tänka på överdoser. Heroin.
Det behöver ju inte vara så. Vem som helst kan ju ramla ihop och må dåligt på centralen eller var som helst för den delen.
Men missbrukarna. Ibland tycker jag bara att de är jobbiga och ibland får jag en stor klump i magen av sorg. Hur kunde det bli så fel? Så himla dumt och fel. Av det enda livet vi har fått...

Jag hörde en historia om en missbrukare som ramlade av en buss och kunde inte ställa sig upp, hade väl ont och var nerkissad och och helt borta. Han låg där och ingen hjälpte och vem ropade han på? Jo, mamma... hjälp! Mamma!!!
Lilla mamma.
Tänk att det någon gång kanske har funnits en mamma som fött och älskat det lilla barnet. Sett alla små mirakel, kramat och pussat. Klappat och smekt en liten kind och torkat alla tårar.
Eller också har det inte det.
Att det är det som är problemet.
En gång i tunnelbanan kom det fram en uteliggare till min barnvagn där Majken (?)låg i en lurvig fårskinns-åkpåse med en vällingflaska. Jag stod och gungade vagnen.
Det var svinkallt ute och han sa;
"Du har det bra du. Ligger där nerbäddad med mat i handen. Mamma som gungar. Tänk om jag hade haft det så! Njut du."
Du tyckte jag så synd om honom.
Hur hade han haft det då? Ingen snäll mamma. En full och arg som inte orkade? Eller ingen alls?
Ja, ibland undrar jag.