Moltas tyckte inte det var särskilt intressant med stråkar och blås.
Han var utanför hela tiden. Tillsammans med en tjej. Han blev helt tagen av henne. De pratade och pratade. Om allt möjligt. Han kändes så stor som kunde prata så där.
"Är vi kompisar nu, eller?" sa han lite coolt efter en stund.
"Jaa", sa hon lite nonchalant.
De klättrade upp och ner i trappan, på ledstången. Inifrån hördes den vackra musiken. Hela den där stunden såg jag en annan Moltas, kanske en liten skymt av den han ska bli. Det var så fint och jag blev lite rörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar