Hisskräck och ont i rumpan

Igår hände en hel del inte så bra saker.
Ja, nu vill jag ju inte klaga eftersom jag inte har något direkt allvarligt att klaga över. Jag har det ju så bra. Det tycker jag själv. Frisk, och friska barn och allt är bra. Men ibland har man ändå lite sämre dagar, eller hur?

Dagen började så fantastiskt med SOL och VÄRME, tror nog nästan att det var närmare 20 grader. LEDIGT. Underbart.
Jag bestämde mig för att åka in till stan och handla. Bara jag och Mille.
För en gångs skull ingen stress tillbaka eftersom Dennis var hemma med de andra barnen.
Annars får jag jämt stressa ihjäl mig för att hinna tillbaks till dagis- och fritidshämtning.
Alltså, alla förutsättningar för en härlig stund på stan. Bara handla mat och vin till kvällens grillning.

Jag sätter mig i bilen och kör i väg, hinner halva vägen och upptäcker en helt främmande varningslampa som lyser. Åh! Nej! Vad är nu detta?!
Kör av vägen och ringer till Dennis. Han guidar mig till att kolla oljan (för sådant där kan jag inte). Det verkar vara okej med oljan, så jag kör försiktigt vidare.
Livrädd att motorn ska explodera.
Men jag kommer till stan och parkerar.
Dennis har sagt att det är bra om bilen för stå en bra stund. Då blir det lättare att kolla oljenivån. Jag försöker släppa det där bilen. För en stund åtminstone.

Mille sover sött i vagnen, så jag går och köper vin och bara strosar. Känns ovanligt och härligt.
Så kommer jag på att Mille ska ju snart börja på dagis och då behöver han bra utekläder. Jag går in på Lindex. På entréplan, där jag befinner mig, finns bara smink och underkläder.
Jag kommer ihåg att barnkläder är en trappa ner.

Jag hatar hissar. Brukar alltid försöka slippa åka hiss.
En del hissar går bra. De som man kan se ut igenom.
Men om de är helt slutna blir jag superstressad.

Jag har snart varit småbarnsmamma i nio år.
Och "småbarnsmamma- ute bland folk" i åtta år. (Morris fick inte vistas ute på offentliga platser det första året).
Så i åtta år har jag klarat av att åka rulltrappa med barnvagn. Nonchalerat den där skylten om "förbjudet med barnvagnar".
Bara ibland har jag tagit hiss.

EN gång har jag fastnat i en hiss och det var jobbigt som attan. Det var på Globen och jag tryckte på larmknappen och hjärtat slog och paniken kom direkt.
Uj, uj! Jag sneglade under vagnen där Morris syrgastub låg och tänkte "vi klarar oss nog lite längre med den här". (Det var på den tiden när Morris var så liten och behövde syrgas)
Efter ca 15-20 minuter kom en vakt och hjälpte oss ut. Det var en sådan där bra hiss med fönster åt alla håll och det var nog tack vare det som jag inte dog där inne.
Om jag hade fastnat i en hiss helt utan fönster eller kontakt med omvärlden hade jag nog dött. På riktigt.

Jo , det jag ville få sagt med detta långa var att jag har oftast klarat av att åka rulltrappa med barnvagn.
Igår tog jag i alla fall hissen ner till nedre plan på Lindex. Tänker att det är bra att jag åker hiss så ofta jag känner att jag pallar för att komma över den här hisskräcken. Och igår var ju en sådan bra dag så jag kände att "visst, jag är inte alls rädd för hissar".
Men tji, fick jag! Hissresan gick bra, men sedan...

När jag kliver ur hissen och tror att jag ska se massa fina barnkläder så ser jag bara massa unga coola människor som står och spanar in märkesjeans och spetsiga gympaskor, Highfilier, eller vad de heter...
Usch, det känns helt konstigt!
Hur hamnade jag här?
Jag inser att jag kommit ner i JC-butiken. Hur då?
Jag går flera varv för att kanske hitta en utgång som ska ta mig till Lindex-barnavdelning. NEJ! Bara cool musik, speglar, Hummel-väskor, Diesel, Converse, unga människor med massa vax i håret.
Fy, vad jag känner mig malplacerad i mina pösiga bomullsbyxor med resår i midjan och fotriktiga ecco, och barnvagn.
Jag ville bort därifrån fort.
Åh, en rulltrappa! Fort! Upp!
Jag kör på med vagnen som jag gjort sååå många gånger förut i andra rulltrappor.
Kör på med framhjulen, håller upp vagnens bakhjul och rullar bara av när man kommit upp. Hur lätt som helst! Alla andra gånger. Men inte den här gången. Inte den här gången. Inte.

Förra sommaren köpte jag en begagnad vagn på Blocket (har en viss svaghet för barnvagnar). En trehjuling. "Åh, så bra!" inbillade jag mig. På landet. Helt idiotiskt. Inte bra någonstans, tycker jag. Jag hatar den och ska sälja den.
Jag HATAR den särskilt mycket efter igår.
För vad som händer när jag försöker fly Dieselmänniskorna på nedre plan är att det förbannade flashiga trehjulingshjulet ställer sig på tvären och det blir TVÄRSTOPP! Hjälp! ÅHHH! PANIK!!!
Jag försöker lyfta upp vagnen, det går inte. Den sitter fast! Jag trycks snabbt upp mot vagnen, ramlar och blir liksom sittandes på rulltrappan med benen på var sida om vagnen. Rulltrappan rullar på. Jag trycks hårt in mot vagnen, vinflaskorna klirrar i tygkorgen under. Mitt ansikte pressas mot vagnen. Det gör ont.

Det känns som tiden står stilla. Det bara fortsätter och fortsätter. Jag försöker liksom få upp vagnshjulet över den lilla kanten. Det går inte.
Men nej, där sitter jag och pressas mot min moderna trehjulingsvagn. Rulltrappans hårda metall mot svanskotan.
Herregud, vilken syn det måste ha varit!

Till slut kommer en vax-kammad ung kille, med alldeles för mycket aftershave, och trycker på nödstopp.
"Hur gick det?"
"Bra, tror jag."
Mille hade ju klarat sig så bra i vagnen. Han sov.
"Du slog dig inte då?"
"Nej. Tack för hjälpen."
ÅHHHH!!! SÅ JÄDRANS JOBBIGT!!!!!!
Vad skulle jag ha sagt då?
"Jo, jag har jätteont i rumpan. Kan du blåsa?"
Det här var som när man ramlar på stan och det känns så pinsamt. Fast egentligen bryr mig sig inte om vilka som såg utan bara hur ont det gör. Ändå känns det pinsamt.
Det här var den känslan gånger TUSEN!
Men varför? Jag skiter väl hur löjligt det måste sett ut? Huvudsaken är ju att vi kom därifrån utan några värre skador än min kind och rumpa.
Ändå kan jag inte låta bli att känna mig så pinsam. Förnedrad.

Åh, jag kämpar som attan för att återfå min heder! Med min onda rumpa.
Mille vaknar och är på ett riktigt dåligt humör. Krånglar sig ur selen hela tiden och försöker kasta sig ur vagnen.
Jag går förbi ett café och köper en Festis till Mille för att få honom att sitta still. Festisen kostar 12 kronor. Jag ger tjejen en femtiolapp (?) och så två kronor.
Jag får en tia tillbaka.
"Men, jag gav ju dig en femtiolapp."
"Nej, en tjuga", säger hon tjurigt.
"Nej, en femtiolapp", säger jag.
"Nej," säger hon.
Jag, som står där så uppjagad efter mitt rulltrappeäventyr med en skrikande Mille, känner att jag vill slå den här bruden i ansiktet.
Det kan jag ju tyvärr inte.
Jag måste bara acceptera att jag just köpt världens dyraste Festis, 42 kronor.
Mille tömmer ut hela Festisen på sina byxor.

Åh! Nu åker vi hem!
Nej, biljäveln! Skit också! Den där varningslampan!
Vid parkeringen ber jag några tuffa, tatuerade bilkillar om råd.
"Är det oljepumpen kan hela motorn kan skära ihop. Då är det bara skrota bilen. Du borde få den bärgad".
Så jobbigt!
Mille bara skriker, dyngsur efter 42-kronors-Festisen.
"Tack för hjälpen", säger jag och kör ändå iväg. Orkar inte få bilen bärgad.

Hem, ljuva hem! Jag kom hem.
Sedan blev allt bra. Dennis hade byggt två grindar till verandan, så nu kan både Mille och Bosse röra sig fritt där.
Vi grillade och drack vin.
Och det bästa av allt; jag lyckades övertyga Dennis om att vi ska satsa på staket-bygge den här sommaren och laga taket nästa.
Jippi! Nu kanske det blir av. Lite staket i alla fall.

Kvällen blev bra, men ont i rumpan.