Lyckliga vardag och oron

Det blir lite rörigt ibland.
Som den här morgonen.
Hu, inget flöt på något bra!
Gympapåsar. varför kan jag inte packa dem dagen innan?
Det är något fel i mitt huvud som bara bestämmer att "det gör jag imorgon, nu måste jag sitta vid datorn istället och läsa cancerbloggar". Det finns väl ingen diagnos för det, men jag har i alla fall den störningen att jag inte gör det kvällen innan.
Likaså att lägga fram kläder och frukt och annat som ska med i morgonstressen.
T.ex ett paket som skulle slås in till en av Majkens klasskamraters nyfödda lillebror.

Inte heller kan jag gå upp i tid. Klockan ringde, jag tryckte på snooze, om och om igen. Dennis ropade om och om igen. Sedan åkte han och DÅ gick jag upp. En halvtimme senare än planerat.
Så dumt!
Men vi hann. Vi hinner alltid, men det kostar. Tjat, tjat och tjat. Och så omaka skor på Mille igen. Stackarn! Jag fattar inte vart hans skor tar vägen. Han leker med och då vet man aldrig vart man ska leta.
Ja, barnen kom i tid. Men paketet och de viktiga lapparna ligger kvar här hemma.
Så nu ska jag snart ta en promenad till skolan och lämna det på rasten.
De viktida lapparna är en förfrågan om ifall Majken och Moltas kan få vara extra på fritids/skola de närmsta dagarna. Jag ska till Göteborg imorgon och fem dagar framåt.
I planeringen skulle Dennis vara ledig, men p.g.a hans ryggskada blev han tvungen att ta ut de lediga dagarna nu istället. Ryggen är lite bättre så nu jobbar han igen. Ska till vårdcentral och sjukgymnast imorgon.
Så mycket som ska funka med fyra barn och ingen barnvaktshjälp.
Vi skulle aldrig ha flyttat till en stad utan anhöriga! Så känns det ibland. Idag.

Men, som jag nämnde tidigare, jag läser cancerbloggar och då förstår jag att det här bara är gnäll som jag borde sluta med. För vi är alla friska och det är det enda som betyder något.
Vilka gripande berättelser jag har läst! Så fruktansvärt hemskt, sorgligt, orättvist, tragiskt och ofattbart med små barn som insjuknar i cancer och dör!!!
Mammor som bloggar dag för dag, från de första symptomen till beställning av gravsten. Och så alla bilder. Friska knubbiga, glada barn som på kort tid förvandlas till skalliga, bleka, magra eller uppsvällda, med kanyler lite överallt och så deras trötta ögon där gnistan slocknat, allt bus för alltid borta.
Jag som aldrig gråter, gråter över dessa små barn. Barnen som borde ha haft hela livet framför sig. Det är så fel när barn dör.
När jag läser om dem och mammornas förtvivlan så berörs jag så fruktansvärt. För deras skull, men också panik över att det skulle hända oss. Och känner glädje över att alla är friska. Än så länge...

Jag tror kanske inte att jag är helt normal som sitter uppe på natten och hittar fler och fler livsöden som slutat i cancer.
Igår när jag lagt mig blev jag rädd och tänkte att vi kanske får cancer bara för att jag håller på och "förberder mig på det". Så nu ska jag inte läsa mer. Fast jag kommer ha svårt att hålla mig ifrån det.
Bra att vi ska till Göteborg så jag får något annat att tänka på.


I söndags var Larsa i stan med Lovis och Majken. Deras ärende borde absolut inte ta mer än en timme, men de var borta tre timmar. Camilla var hur lugn som helst.
Men jag tyckte det var jobbigt som attan. Tänkte att "nu har jag ingen dotter längre, bara tre söner". Vilka ord var de sista vi sa till varandra?

Sån är jag.
Katastrof-tänk.
Varför är jag sån?
Är det för att Morris nästan dog?
Är det för att jag vet hur det känns att sitta i ett rum med en eller två läkare som säger att vi ska förbereda oss på att vårt barn ska dö?
Vecka efter vecka, månad efter månad få höra att "han kommer antagligen inte att klara sig. Det går åt fel håll. Hans hjärta kommer inte att orka."
Är det därför? Eller ingår det bara i att bli mamma? Oron.

Men jag glömmer inte bort att vara glad åt de vardagliga sakerna. Försöker i alla fall att slå bort oron.

Det där när Moltas var dålig i vintras var jobbigt. När han under så lång tid kräktes på morgonen ibland och var ständigt trött och likblek - det var jobbigt.
Usch, ja! Så började det för en liten Lova som dog av hjärntumör i lördags.
Tack gode Gud för att Moltas symptom försvann.
Jag ska försöka komma ihåg att både Majken och Moltas haft långa perioder med de symptomen kring fyra års ålder så kanske jag inte behöver bli så orolig om Mille också får det. Inte tänka hjärntumör.

Oj, vad långt det blev! Jag skulle ju gå till skolan. Ett, två, tre - gå!