Idag fyller vår kära granne år. GRATTIS SARA!!!
Jag tänker också lite extra på en kär släkting som inte finns mer. Han var född i Norge.
Jo, jag skulle egentligen bara tillägga en sak om verandan. Moltas ramlade och slog en tand, när han var två år, i den där otäcka betongtrappan vi hade förut. Det var efter det som vi verkligen kände "att nu får det vara nog!"
Usch! Det var ett äventyr. Tanden lossnade inte. Den stack liksom ut långt nere i munnen. Det såg riktigt läbbigt ut. Det gick inte förstå att det var tandens rötter som tittade fram där. Inte hade jag tänkt på att mjölktänder kunde ha så långa rötter innan de ska tappas. Mer än en centimeter.
Moltas-kraken fick vara på akuten med den där konstiga utstickande tanden i munnen och helsvullen, blodig läpp i många timmar. Tur att inte jag var med när det hände!
Jag jobbade. Hade telefonen avstängt. Dennis kom upp på jobbet och hämtade mig.
"Moltas är på akuten. Du måste komma!"
Uh, vad rädd jag blev först!
Men det var bara för att Moltas var tvungen att komma till ett annat sjukhus i en annan stad för att träffa en käkkirurg. Lite opraktiskt att åka på operation med alla barnen i släptåg. Men tur i oturen så hade vuxet besök just den helgen, så det underlättade ju en hel del.
Vilken tid det tog att få veta vad de skulle göra med honom!
Timmar. Många timmar. Sex timmar, tror jag det var.
Till slut fick jag åka till Linköping för där fanns en jour käkkirurg.
Dennis och de andra kunde åka hem.
Moltas gjorde lilla operationen utan narkos. Han satt två år gammal och bara gapade, lät kirurgen skära och trixa och sy utan säga ett knyst.
De trodde först inte att det skulle gå utan att söva honom, men han var så duktig!
Mycket tack vare ordentligt med lugnande medicin.
Oj, vad han vinglade sedan!
Innan vi fick gå hem ställde han sig upp och ramlade rakt fram utan att ta emot sig med händerna, med munnen rakt i golvet. Tänk om han hade slagit ut en tand till!
Vi åkte hem till faster. Klockan var jättemycket på kvällen. Jag trodde han skulle somna i bilen efter all uppståndelse, men nej! Han vinglade omkring och skulle fixa med fasters alla prydnadssaker. Oj, oj! Rakt in i TV:n... helt utan kontroll. Som ett fyllo. Verkligen.
Moltas och Majken har varit hos tandläkaren idag.
Majken frågade tandläkaren om man måste kunna räkna till hundra om man vill bli tandläkare.
"Nej, men det är bra om du kan räkna till 32," sa tandläkaren.
Vi har en sådan otroligt bra tandläkare. Jag skulle inte ha något emot att gå dit lite oftare med barnen. Det är så trevligt.
Inga hål hade de heller.
Moltas tror att bokstaven F heter "fel."
Han säger;
"Elefant börjar på fel".
Hm... just det - inte många rätt där inte.
Det går absolut inte få honom att ändra sig. Han är så bestämd. Och rolig, tycker vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar