Nere på byn var det sig likt.
Pizzerian stod kvar.
Men också en massa nya affärer.
måndag 31 maj 2010
Gymnastiksalen som har blivit en tjusig teater
Lite suddig, men den får vara med i alla fall för här tillbringade vi så himla mycket tid när vi satte upp Ronja.
Mellangården
Kolla in gruppen med de superseriösa typerna som hela tiden stod och fäktade med armarna och skrek massa konstiga teaterskrik. De tog det på sådant blodigt allvar.
Vi undrade om vi var likadana på vår tid.
Nej, det tror inte jag. Men det trodde Bellie.
Mitt gamla rum
När jag stod där i porridoren och beundrade min gamla dörr kom den nuvarande innehavaren av rummet och stirrade surt på oss.
När jag förklarade att jag bott där och gärna ville se rummet sa han att det fick jag inte för det var så stökigt.
Oj, oj han skulle bara veta hur stökigt det var på min tid!
Men jag fick i alla fall en skymt av mitt gamla rum för killen som bodde bredvid, i Martinas gamla rum, kom och var väldigt glad och trevlig. Han släppte in oss i hans rum (Martinas rum) och vad snopet det kändes för det satt ihop med mitt gamla rum, halva väggen var borta.
Alla gamla målningar och gamla inbyggda våningssängar var borta. Så sorgligt!
Huvudbyggnaden
När vi öppnade de tunga dörrarna översköljdes vi av minnen. Lukten var precis den samma. De knarrande gamla golven. Åh!
Ugglegård
En bra bit upp i skogen ligger Ugglegård. Där hade vi lektioner hela första hösten.
Nu tillhör inte Ugglegård skolan längre. Utan köptes för en struntsumma av något fotbollsproffs. Vi smög upp bakom huset för att få en skymt av den jättelika trädgården. Fotbollsstjärnan var hemma så vi kände oss lite skumma där smög med kameran i buskarna. Barnvagnen med Mille i hade vi övergivit en bit därifrån för att kunna smyga i den svåra terrängen.
Så många minnen från Stallgården
Här i E-salen hade vi så många lektioner och ute på gården satte vi på vinten upp ett enormt cirkustält för att spela "Natthärberget". Det gick inte så bra. Hela tältet rasade en snöig natt.
En av lärarna
Vi träffade en av lärarna. Hon såg precis likadan ut nu som då. Pratade precis likadant och verkade inte alls särskilt förvånad att se oss.
Teaterlärarna var helt koncentrerade på att sitta i juryn och hitta de elever som ska få äran att gå teaterlinjen till hösten. 300 nervösa ungdomar var där och spelade upp scener.
Wendelsberg
På darrande ben gick vi genom porten till vår gamla skola i lördags. Jag, Bellie och Mille, som sov.
Saknar redan
Nu har vi sagt hej då till Astrid.
Hon åkte med bussen 21.40. Vi vinkade av henne vid båten.
Ja, båten - vi är på en ö nu. Brännö.
Hos kusin Maria och Johan.
Det är så vackert här och vi har ätit god middag som Johan lagade.
Vi har också sagt hej då till Bellie och hennes man. Han som lånade ut lägenheten till oss. Så himla snällt.
Imorgon är det vår tur att säga hej då till Göteborg. Vi tar tåget tillbaka hem till verkligheten vid lunch.
Jag har redan blivit påmind om den. I övermorgon ska jag ta emot en teatergrupp som kommer och spelar i stan. Det blir kul, men jag får inte tag i uppgifter om vilket ljus som finns på plats eller inte.
Men klockan tolv på natten kan jag inte göra så mycket åt det ändå. Eller ska jag maila och fixa? Nej, sova. Lång tågresa med Mille kan bli mycket krävande. Så jag sover på saken. Ljus eller inte ljus. Imorgon.
söndag 30 maj 2010
Härligt är livet
Tänk om det alltid kunde vara så!
Jag älskar att umgås med min syster.
Måste vi bo 50 mil från varandra?! Det är dumt.
lördag 29 maj 2010
fredag 28 maj 2010
Monster Jam
Den här monster-maskinen stod inne i Femman-huset. Gissa om Morris blev imponerad!
Imorgon ska Astrid och Morris gå på Monster Jam-showen på Ullevi. Och så vidare på Liseberg. Oj, oj vilken dag för en 8-årig pojke!
Jag och min gamla kompis Bellie (som jag inte har träffat ordentligt på femton år) ska åka ut till vår gamla teaterskola, Wendelsberg, där vi lärde känna varandra för arton år sedan! Kan inte fatta; ARTON ÅR!!! 18 år...
Det kommer kännas mycket speciellt att komma dit. Det vet jag.
På väg till Göteborg
Vi åkte till Göteborg i går. Jag och min äldste och yngste.
Jobbigt att resa, som alltid. Först buss i en timme och tjugo minuter på slingriga vägar. Jag blev åksjuk och Mille skrek.
Sedan tåg. Det gick bättre.
Syster Astrid
Så underbart att få träffa Astrid i Göteborg!
Hon kom med tåget från Malmö ca en timme efter oss. Den timman fördrev vi i Nordstan (stor shopping-galleria). Eller Femman-huset som vi alltid sa när jag bodde här. Säger man det fortfarande tro? Allting är så förändrat sen jag bodde här, 92-94. Åren går.
Vi såg ett barn som tiggde pengar. Det var första gången i Sverige för oss. En utländsk pojke med kryckor, smutsig och sorglig.
Morris var alldeles chockad. Jag med.
onsdag 26 maj 2010
Lyckliga vardag och oron
Det blir lite rörigt ibland.
Som den här morgonen.
Hu, inget flöt på något bra!
Gympapåsar. varför kan jag inte packa dem dagen innan?
Det är något fel i mitt huvud som bara bestämmer att "det gör jag imorgon, nu måste jag sitta vid datorn istället och läsa cancerbloggar". Det finns väl ingen diagnos för det, men jag har i alla fall den störningen att jag inte gör det kvällen innan.
Likaså att lägga fram kläder och frukt och annat som ska med i morgonstressen.
T.ex ett paket som skulle slås in till en av Majkens klasskamraters nyfödda lillebror.
Inte heller kan jag gå upp i tid. Klockan ringde, jag tryckte på snooze, om och om igen. Dennis ropade om och om igen. Sedan åkte han och DÅ gick jag upp. En halvtimme senare än planerat.
Så dumt!
Men vi hann. Vi hinner alltid, men det kostar. Tjat, tjat och tjat. Och så omaka skor på Mille igen. Stackarn! Jag fattar inte vart hans skor tar vägen. Han leker med och då vet man aldrig vart man ska leta.
Ja, barnen kom i tid. Men paketet och de viktiga lapparna ligger kvar här hemma.
Så nu ska jag snart ta en promenad till skolan och lämna det på rasten.
De viktida lapparna är en förfrågan om ifall Majken och Moltas kan få vara extra på fritids/skola de närmsta dagarna. Jag ska till Göteborg imorgon och fem dagar framåt.
I planeringen skulle Dennis vara ledig, men p.g.a hans ryggskada blev han tvungen att ta ut de lediga dagarna nu istället. Ryggen är lite bättre så nu jobbar han igen. Ska till vårdcentral och sjukgymnast imorgon.
Så mycket som ska funka med fyra barn och ingen barnvaktshjälp.
Vi skulle aldrig ha flyttat till en stad utan anhöriga! Så känns det ibland. Idag.
Men, som jag nämnde tidigare, jag läser cancerbloggar och då förstår jag att det här bara är gnäll som jag borde sluta med. För vi är alla friska och det är det enda som betyder något.
Vilka gripande berättelser jag har läst! Så fruktansvärt hemskt, sorgligt, orättvist, tragiskt och ofattbart med små barn som insjuknar i cancer och dör!!!
Mammor som bloggar dag för dag, från de första symptomen till beställning av gravsten. Och så alla bilder. Friska knubbiga, glada barn som på kort tid förvandlas till skalliga, bleka, magra eller uppsvällda, med kanyler lite överallt och så deras trötta ögon där gnistan slocknat, allt bus för alltid borta.
Jag som aldrig gråter, gråter över dessa små barn. Barnen som borde ha haft hela livet framför sig. Det är så fel när barn dör.
När jag läser om dem och mammornas förtvivlan så berörs jag så fruktansvärt. För deras skull, men också panik över att det skulle hända oss. Och känner glädje över att alla är friska. Än så länge...
Jag tror kanske inte att jag är helt normal som sitter uppe på natten och hittar fler och fler livsöden som slutat i cancer.
Igår när jag lagt mig blev jag rädd och tänkte att vi kanske får cancer bara för att jag håller på och "förberder mig på det". Så nu ska jag inte läsa mer. Fast jag kommer ha svårt att hålla mig ifrån det.
Bra att vi ska till Göteborg så jag får något annat att tänka på.
I söndags var Larsa i stan med Lovis och Majken. Deras ärende borde absolut inte ta mer än en timme, men de var borta tre timmar. Camilla var hur lugn som helst.
Men jag tyckte det var jobbigt som attan. Tänkte att "nu har jag ingen dotter längre, bara tre söner". Vilka ord var de sista vi sa till varandra?
Sån är jag.
Katastrof-tänk.
Varför är jag sån?
Är det för att Morris nästan dog?
Är det för att jag vet hur det känns att sitta i ett rum med en eller två läkare som säger att vi ska förbereda oss på att vårt barn ska dö?
Vecka efter vecka, månad efter månad få höra att "han kommer antagligen inte att klara sig. Det går åt fel håll. Hans hjärta kommer inte att orka."
Är det därför? Eller ingår det bara i att bli mamma? Oron.
Men jag glömmer inte bort att vara glad åt de vardagliga sakerna. Försöker i alla fall att slå bort oron.
Det där när Moltas var dålig i vintras var jobbigt. När han under så lång tid kräktes på morgonen ibland och var ständigt trött och likblek - det var jobbigt.
Usch, ja! Så började det för en liten Lova som dog av hjärntumör i lördags.
Tack gode Gud för att Moltas symptom försvann.
Jag ska försöka komma ihåg att både Majken och Moltas haft långa perioder med de symptomen kring fyra års ålder så kanske jag inte behöver bli så orolig om Mille också får det. Inte tänka hjärntumör.
Oj, vad långt det blev! Jag skulle ju gå till skolan. Ett, två, tre - gå!
tisdag 25 maj 2010
Korna i hagen
Härligt att bo på landet när sommaren kommer!
Tänk att få träffa kor när man är ute och går på morgonen!
En ömsesidig nyfikenhet.
Vi tittade och tittade på varandra. Alla gulliga kalvar.
Allt kändes så härligt, lantligt och somrigt.
Då fick jag syn på den stackars tjuren som knappt kunde gå. Stackarn!
Han var så gödd att benen knappt bar honom. Han vaggade fram som om han när som helst skulle ramla ihop. Som en belgian blue.
Men oj! Titta vad han kunde! Rätt som det var hoppade han upp på en kossa och juckade lite. Det var lite oväntat.
Och så ännu mer oväntat; då gjorde en kossa likadant på HONOM!
Ja, här på landet händer det grejer minsann!
All den här dramatiken i kohagen upplevde vi förra veckan då det var så soligt och fint.
Idag har det bara regnat. Hela dagen faktiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)