Vilken fasa!
Idag åkte jag till skolan och skulle hämta Morris och Majken på fritids. Dennis var kvar med Moltas och Mille. Moltas stod på verandan och blåste sopbubblor. Allt frid och fröjd.
Det tar alltid lång tid att hämta. Barnen ska avsluta sina lekar och visa olika pyssel och teckningar som de har gjort. Och jag fastnar ofta i något samtal med en fröken eller förälder. Till slut klädde barnen på sig och gick ut, jag med. Morris började greja med sin mobiltelefon, som vi äntligen har hittat laddaren till. Majken började leka med någon pinne eller nåt, hon kan leka med vad som helst.
Jag kom på att jag var tvungen att hämta en grej i klassrummet.
"Vänta här, jag kommer snart."
Jag gick in och kom ut ganska snart. Morris satt fortfarande med sin telefon. Men Majken hon kom rusande mot mig och drog i mina kläder;
"Mamma! Pappa ringde på Morris telefon och sa att Moltas är FÖRSVUNNEN!!!"
"Va?! Vad säger du!?"
Jag kände direkt i fickan. Nej, jag hade glömt min egen telefon.
"Mamma, Moltas är borta!!!"
Herregud, vad gör vi nu!?! Vart har han gått? Vad har hänt!?
Tusen tankar for genom huvudet.
Och så ser jag Majken le...
"April, april!! Din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!"
Jag gick verkligen på det. Listiga, lilla Majken.
3 kommentarer:
För det först: DET där är den FINASTE påsk-kärringen jag någonsin SETT!!!!!!
det andra: Vilken jäkla luring!!!! Fy, vad rädd jag skulle bli!!! Men vad smart av henne!!!! Kom hon på det själv!? IMPONERANDE!!!!
Härliga Stina!
Tänk att du är så snabb att komma hit till bloggen och kommentera. Jag älskar det (och hela dig, så klart!)
Tack vare alla dina kommentarer så känns det extra speciellt kul att dagligen göra ett litet inlägg.
Tack för det, verkligen upplyftande i vardagen!
Tack snälla Stina!
Och ja, visst är Moltas den FINASTE påskkärringen!! Missa inte att han har mustasch och leopardhatt OCH kjol. Ingen ordning alls, men så blev det.
Och Majken - jag är liksom du mycket imponerad av hennes aprilskämt. Usch, det här bådar inte gått inför tonåren! Hon kommer lura oss till vad som helst, om hon gör det lika övertygande som idag.
Hoppas hon blir en lika redig tonåring som Greta och inte en sådan hopplös som jag och Astrid (och kanske du också, eller?).
Puss på dig, Stina!
Det ser ut som en japansk påsksamuraj!
Skicka en kommentar