Frukosten i söndags och skräckupplevelsen

Sen spydde jag...

På vägen från Calle och Paula bestämde jag mig för att vi skulle gå för att slippa spy på bussen.
Vi blev även erbjudna skjuts, men det kändes taskigt att tränga in sig i en bil med vinterkräksjukeviruset i inandningsluften.
Särskilt med tanke på att Ellis skulle ha disco hemma på kvällen med alla sina dagiskompisar.

När vi hade kämpat med barnvagn och MASSOR av snö på oplogade trottoarer upptäckte jag att jag hade glömt ryggsäcken. Åh, vad jobbigt!
Det var bara att vända tillbaka.
Majken var trött och gnällig , ville absolut inte gå tillbaka. Jag mådde superilla och höll på att spy hela tiden.
Tjatade och tjatade på Majken att hon skulle komma, hon satte sig i en snödriva och tjurade.
Jag tappade tålamodet, grälade på henne och gick i förväg.

Fy, det skulle jag inte ha gjort! Jag svängde in på deras väg, in och hämtade ryggsäcken och släpade den tunga barnvagnen tillbaka, svängde runt hörnet och väntade mig att se Majken där.
Men NEJ! Helt borta!
Gatan där var rak åt båda håll flera hundra meter, så jag skulle ju verkligen se henne om hon fanns där. BORTA!!! HerreGUD! Vilken panik!

Jag sprang tillbaka, såg in på alla tvärgator. Ingen Majken...
Det var fruktansvärt. Jag lovar, jag hade blivit spyfärdig av panik, även om jag inte hade vinterkräksjukan. Så himla hemskt!
Jag kom ihåg en bil som kört förbi, försökte minnas vad det var för bil. Ingen aning... bara att den var silverfärgad.

Vad gör man? Ringer polisen? Jag ringde Calle.
Och började ropa förtvivlat.
MAJKEN!!!! MAJKEN!!!!!
Jag var så rädd, hjärtat bultade så att jag knappt kunde andas. Tänkte att - tänk om jag aldrig mer får se henne!!! Och jag som hade skrikit på henne...
MAJKEN!!!!!

DÅ. Då ser jag långt, långt, långt bort en röd liten figur som står och pratar med en vuxen. Jag springer (lämnar faktiskt barnvagnen med Mille en kort stund) närmare och ser att det faktiskt är Majken. Åh, så underbart! Hon springer mot mig och jag mot henne. Hon storgråter och jag ÄR SÅ LYCKLIG OCH LÄTTAD!!!!
Calle kom samtidigt.
Majken hade vänt tillbaka, sprungit tillbaka (fattar inte hur hon hunnit så långt i snön) och så ut på stora vägen. Hon hade fått för sig att jag hade gått hem till Atta (Astrid) istället och därför sprungit åt helt fel håll.

Tänk om någon hade tagit henne, en Anders Eklund. Jag hade aldrig förlåtit mig själv. Aldrig.