Igår tog jag beslutet, jag hoppar av. Jag syr byxor till Moltas istället!
Åh, vad det var härligt! Så befriande! På med radion, P1 - direktsänding med Nils Horner från en balkong i Kairo. Fram med symaskinen. Min dammiga älskade symaskin, som används så sällan.
Det var en ren fröjd att få sätta saxen i det fina skalbagge-tyget som jag köpte i Malmö.
Och Moltas blev nöjd!
Nu måste jag skynda mig, jag ska jobba, möta upp en teatergrupp som ska spela här idag.
Skynda!
6 kommentarer:
Jätte jätte fina!!!!
Kul att du får sy lite!!!
Trots att jag syr i skolan så saknar jag det, för jag har ingen ork och tid att sy när jag kommer hem...
I skolan syr jag just nu en halv kavaj i ull, roligt det med, men annorlunda...
Vilka fina byxor. jag vill kunna sy. Jag vill. Köper tyger som en tok, men kan inte sy./Maria
STINA!
Ja, det var verkligen härligt att få sy! Jag tror kanske att är man en sådan som en gång gillat att sy, så sitter det i, alltid. När man inte har tid så saknar man det, eller hur?
Men jag lovar att under tiden som du sitter och syr på dina skolprojekt får du massa nya idéer om vad du vill göra sedan när skolan är klar. Du kommer att ha blivit så himla duktig då!
Kram.
Jo, MARIA, klart du kan sy!!! I alla fall såna här lätta byxor. Problemet är bara tiden, säger jag med mina fyra barn och du som har sex...
Det är hopplöst att ta fram symaskinen med en tvååring som vill vara med, stoppa in fingrarna under nålen och så. Man tvingas vänta till kvällen och då är jag så trött eller har så mycket annat att göra.
Men jag kände psykiskt att det var så himla upplyftande att få sy de där byxorna. Inte så att jag mår dåligt, inte alls, men känslan av att bara få göra något kreativt som inte var att hitta ett nytt recept på korvgryta. Jag blir fortfarande glad bara av att se Moltas rusa förbi med byxorna på.
Ta dig en kväll nån gång och klipp isär ett par av Majkens eller Esters trasiga byxor. Då har du ett mönster att gå efter. Och så är det bara klippa och sy.
Tacksamt att sy till barn ju! Stort och pösigt och skönt.
Kram.
Ja, det är ju lite det som är problemet, på något sätt är det ju som att sitta och sy föder viljan att sy ännu mer! I höstas hade jag tid över i skolan, och gjorde då ett mönster på en kjol till mig själv, jag har tyg hemma, till och med tråd, hyska och hake och dragkedja, ändå har jag inte fått den gjord, helt sjukt. Men det är som du säger, när dom väl sover så är jag för trött och tar jag fram maskinen så trixar dom bort allt och senast blev ett litet "fönster" på maskinen intrykt....
Läste att det lilla hjärtat låter som det ska nu, SKÖNT! Och skönt det där med moderkakan också! Ska du göra något mer UL? Jag fick göra mitt i v.32 men man kanske gör det tidigare i Nyköping? Så ni tar inte reda på könet denna gång?
KRAM KRAM!
Jag ska gå i vecka 30, ganska snart alltså. Och då ska de mest kolla på livmoderhalsen. Läkaren verkade absolut inte tro att moderkakan ska vandra neråt igen. Däremot vill hon ta en titt på livmoderhalsen och mäta den igen eftersom hon på så vis kan se en eventuellt begynnande prematur förlossning. Om den börjar "ge efter" alltså. Den ska vara sluten hela tiden fram mot de sista veckorna. Med vaginalt ultraljud går det mäta exakt på millimetern. Nu var den över fem mm. Ovanligt bra! Om den ger med sig kan vattnet gå.
Jag räknas ju som en "riskgraviditet" efter Morris.
Så då i vecka 30 kommer vi förmodligen inte få veta könet även om jag skulle vilja eftersom det blir vaginalt ultraljud och man inte tittar på barnet. Fast barnet syns ju lite ändå. Jag såg det lilla huvudet i onsdags. :)
Kanske får vi veta om den lille behagar lägga sig med stjärten neråt just då... Det skulle vara roligt, men samtidigt är det fantastiskt spännande att inte veta den här gången.
Jag äter en förpackning riskakor om dagen och tuggar isbitar, precis så höll jag på med Majken. Så min starka övertygelse om att det ABSOLUT måste vara en pojke har jag övergett lite, men bara lite...
Kram. Är Bertil frisk nu förresten?
Fel!
Inte 5 mm på livmoderhalsen!
Det vore väldigt allvarligt, jag menar så klart 5 cm.
Skicka en kommentar