Den där gårdagen

Igår blev jag många gånger påmind om den här filmen, Erin Brokovich.

Den rollkaraktären som Julia Roberts gör var jag igår. Så som hon blir behandlad i början på filmen.

Jag har försökt nå min advokat. Han har varit riktigt på hugget innan. Men nu när det verkar som om jag och Dennis börjat nå någon slags uppgörelse på egen hand, då är jag tydligen en totalt ointressant ensamstående mamma bland alla andra.

Det jag nu har önskat av min advokat är att han ska titta över en överneskommelse och säga ifall dokumentet är rätt skrivet och juridiskt bindande. Känns väldigt viktigt att det blir rätt.

Jag tror nog att det bara skulle behöva ta några minuter att titta på det. Ändå verkar han inte vilja göra det.

Jag har varit på kontoret, jag har ringt.

Han hör inte av sig. 

Så Dennis som tjatar och tjatar om att få det avklarat.

Vi skulle mötas en timme var på vägen för att skriva papper (D bor två timmar bort). 

Jag fixade lunchkorg och vaktade telefonen i väntan på advokaten. 

Sekreteraren sa att han satt i telefon och snart skulle ringa upp. Det gjorde han inte.

Klockan gick. 

Lunchen passerade. 

Barnen fick blodpudding och lunchkorgen stod packad.

Då satte jag mig vid datorn och skrev rent dokumentet, som en kompis släkting som är jurist har tittat på och gjort vissa ändringar. 

Barnen hoppade och slogs, grät och tjafsade.

Jag försökte få skrivaren att fungera. Det gjorde den som vanligt inte.

In med alla ungar i bilen. In till biblioteket och få hjälp med utskriften.

Naturligtvis kunde jag inte logga in med mitt personnummer och pinkod (ja, för lånekortet har jag slarvat bort för länge sedan).

Bibliotikaren: "Vad konstigt... Kan det vara så att du har en skuld här hos oss?"

"Ja, men visst... så kan det absolut vara!"

Så upp till advokatkontoret med utskrifterna. Den förskräckta sekreteraren ryggade tillbaka när jag slet upp dörren och störtade in med alla ungar.

"Ojdå! Vill ni ha kaffe?"

Hon visade oss fram till en liten tjusig möbelgrupp i svart skinn.

Barnen hoppade upp i fåtöljerna och tanten med de höga klackarna gjorde kaffe latte till mig. 

"Jag vill också ha!!" skrek barnen.

Det fick bli vatten.

"Varsågoda. Din advokat kommer snart."

 

I rummet intill arbetade en ung tjusig kvinnlig advokat i precis likadana klackskor som sekreteraren.

Hon hade dörren öppen. Det var högt i tak och stora vackra fönster.

Det dröjde inte länge förrän hon med ett menade leedende stängde dörren om sig.

Barnen hade vid det här laget provat alla olika ställningar i skinnfåtöljerna. Huvudet neråt, fötterna uppåt.

"Vilka jobbar här?"

"Det är advokater, som kan massor om lagar. Det är ett av det absolut populäraste yrken som finns." sa jag.

"Va!? Varför då!?" sa Majken.

"Jag vill jobba på Coop Extra." sa Moltas.

In ramlade ett helt gäng med tjocka personer i foppatofflor, lite vattenkammade snedbenor. Tjocka pärmar under armarna. Uppenbart nervösa över sitt besök.

Till slut kom advokaten. Tvärstannade en sekund framför mig och barnen.

"Oj, här var det mycket folk!" sa han och tittade på mig en halv sekund. Tog stora kliv fram till foppatofflorna. 

"Hej, varsågoda och följ med här!"

Där satt jag med min samling ungar som hunnit spruta vatten på väggen när de skulle fylla på vattenglasen och slog på kranen med absolut högsta strålen.

Fan, vad paff jag blev! (Jag gillar inte att svära, men ibland så). I den stunden önskade jag att jag hade haft lite mer Erin Brokovich i mig. Jag skulle sprungit ifatt den där advokattypen och stoppat honom genom att dra tag i hans hängslen.

Det gjorde jag inte.

Jag tog mina skrynkliga dokument och lämnade dem till sekreteraren Olga och bad henne ännu en gång att advokaten skulle titta igenom dem, att det var mycket brådskande och han skulle ringa mig.

Utanför ringde D igen och tjatade. 

Mille slog upp dörren och gjorde ett märke på en annan bil. Manne sprang rakt ut framför en bil.

Jag insåg att det inte skulle bli någon utflykt, sa till barnen att vi åker till en lekpark och äter upp matsäcken.

Det gjorde vi. Utanför tågstationen.

Mille spillde ut sin pasta i sanden.

Jag tog ett djupt andetag och tänkte att jag ska bara sitta här och andas lugnt. Jag behöver en stor kaffe latte och en chokladcrossiant att trösta mig med.

Så underbart att se den öppna Pressbyrån där på andra sidan gatan.

Jag gick dit, utan barn, bara det var lite skönt efter de senaste timmarnas hysteriska ljudvall.

Framme vid kassan började jag känna att "det här blir bra, en sak i taget, vi är inte döda, vi är friska..."

Så blev det 33 kronor.

Mitt Mastercard. Mitt mastercard? Men vad nu då, var är kortet!?! Hallå?!?

Så dök en minnesbild upp från parkeringen, då vid advokatbesöket. 

På den stora parkeringen hade ju Manne kommit springande från ingenstans, något syskon hade spännt loss honom från hans barnstol och han kom springande förbi när jag stod och fipplade med biljettautomaten.

 Det måste ha varit då! Jag lämnade kortet i automaten!!!

Alltså FAN igen.

Jag ringde spärrservice och mina händer skakade som på en missbrukare som inte fått sin dos.

Till saken hör att på mitt konto finns en stor summa pengar som skulle ha överförts till D samtidigt som papperena skulle skrivas under.

Jag kände att nu orkar jag inte mer. Men det måste jag ju, kan ju inte åka ifrån lekparken och lämna barnen där. Och vart skulle jag åka?

Djupt andetag och säga till barnen att vi ska hem.

Då ser jag en busschaufför gå med stora steg mot lekparken (det stod en buss parkerad utanför lekparken). 

Majken springer mig till mötes.

"Mamma! Moltas kastade en sten på bussen!""

Moltas. Moltas som är en sådan snäll liten pojke?

Vilken skitdag!

Advokaten hörde aldrig av sig.  

 

J