Nu är jag hemma igen, med sonen som fyllt elva år.
Tänk att han höll på födas på Gotland!
Den natten då han nästan föddes var D och jag ute och körde bil i dimmorna.
Nästan helt på måfå.
Vi tyckte bara det var så härligt kusligt med dimman och ensliga platser.
Kyrktorn som uppenbarades från ingenstans i dimmorna.
Då kom den där outhärdliga smärtan och jag blev tvungen att kasta mig ut ur bilen, låg på marken och kved.
Tror ni inte att det var alldeles i närheten av lust den platsen vi nu bodde?!
Jag kände igen kyrkan och den lilla grusvägen där Morris nästan föddes!
Hu, så hemskt! Då hade han ju dött, v,22
Nu fick jag äran att krama honom som stor levande pojke på elva-årsdagen. Mitt finaste Mirakel!!!
Jag ska göra allt för dig, trösta och prata, men också sådant som är roligt och coolt, resa kanske.
Vad du vill vackre son! Jag har så mycket kärlek att ge till dig!
2 kommentarer:
Gud nu fick jag en klump i halsen. Vad fint! Vad otroligt fint det är att han finns. Atta allt gick bra, mot alla odds kämpade han och ni er igenom det nästan omöjliga.
Fina fina pojke.
Hoppas ni fick en jätte fin sista sommarlovs vecka!!! PUSS!!!!
Jo, det var fint. Det var fantastiskt att få tillbringa en hel vecka med pappa Owe/morfar.
Verkligen jättetrevligt! Det händer inte för ofta. Inte en middag behövde jag laga på hela veckan.
Hoppas ni har det bra och att Gunnars skolstart har gått bra.
Kram.
Skicka en kommentar