Akuten

Igår efter styrelsemötet kom vi hem. Jag satte mig vid bordet, förkyld och eländig, för att äta.
Manne kom krypandes, klättrade över Bosse, precis som han brukar.
Rullade över honom med huvudet före ner i golvet.
Precis som vanligt.
Men inte precis som vanligt för blodet sprutade!
I handen hade han haft en pincett (inte världens bästa barnleksak).
Pincetten skar upp en liten del av läppen, som glipade otäckt i blodforsen.

Jaha, akuten.
Efter fem timmars väntan fick han sy ett stygn utan bedövning.
Läkaren var stressad för folk verkade dö överallt.
Kändes som avmagrade cancerpatienter låg och dog i korridoren.
I Anhörighetsrum - Samtalsrum satt folk och fick besked och kom ut i chocktillstånd.
Ambulanserna kom vinande en efter en utanför fönstret.

Klart att vi fick vänta lite på det kosmetiska stygnet.
Och glad är jag för det, att vi hade lägst prio, för inte ville vi byta situation med de döende med prio 1.

Manne skrek som en dåre då stygnet skulle sys.
Läkaren skakade på hand och tappade ut nålen när den äntligen gått igenom ena läppfliken.
Blodet forsade ner i halsen på stackars Manne.
Men så äntligen satt det där, det lilla stygnet.
Upp i mammas trygga famn.
"Hej då!" sa läkaren och sprang ut.
Vad gjorde lille Manne då?
Jo, han vinkade till läkaren...
Gullige, älskade lille son.