Hjälp!

Jag känner mig konstig. Det pirrar i fötterna.
"Är det Parkinson? MS? Begynnande stroke? Eller demens? Cancer?"


"Visst sa en kvinna med Parkinson att det var så det började hos henne? Att det kändes som att gå med sandaler som inte satt på ordentligt? Som om hon ville spänna remmen och upptäckte att den redan var spänd? Jo, så sa hon. Och är det inte så det känns? Nu, för mig alltså? Och MS, det har jag ju släkten?"


"Och så hade jag ju ont i äggstockarna. Visstja, det har jag ju fortfarande... Cancer!"


"Har du börjat med det där nu igen?" säger Dennis.
"Men du, då?"
"Nej, jag har slutat ha cancer" säger han.

Jag vill ju bara inte dö, så enkelt är det. Jag vill inte bli obotligt sjuk. Jag har så mycket jag vill göra.

Pumpan dör. Så förgängligt livet är.