 |
| Underbara matsalen |
 |
| Den här mannen tittade på mig även för 19 år sedan. |
 |
| Vilket tak! |
 |
| Det sägs att det spökar här. Och mystiska ljud från vinden hörde jag då när jag var ung. |
 |
| På den här trappan satt man mycket då för länge sedan. |
 |
| Handtaget som många, många tagit i. |
 |
| Nu satt jag där på trappan igen, nu som en medelålders fem-barns-mamma. |
Det var många minnen som kom tillbaka då jag bodde på vandrarhemmet förra helgen. Vandrarhemmet som är min gamla skola där jag blev teaterpedagog. Skolan som jag bodde på i två år, 92-94. Wendelsberg.
När jag kom var jag 20 år, pirrig så jag höll på att svimma, med väskor och grejer. Vinkade av min kära mamma och oj, vad nervös jag var inför uppropet och alltihop. Alla nya människor.
22 år var jag när jag hulkandes av gråt blev hämtad av min kära mamma. Det var då med största sorg som jag lämnade denna byggnad och alla människor som kommit att betyda ALLT.
Hela mitt liv var bara Wendelsberg, människorna där, lärare, personal och alla elever.
Underbara människor.
Annorlunda människor.
Livet utanför skolan fanns inte. Ingen av oss verkade fundera särskilt mycket över vad som skulle komma sedan. Jag tror nog de flesta av oss gärna hade stannat kvar i den där bubblan ett par år till.
Men usch, samtidigt var det nog allt rätt jobbigt också... Den där hemska kärleken, som slet sönder hjärtat på en... För oj,vad jag hann bli förälskad flera gånger om och olidligt kär!!!
Ack, den där kärleken! Inte var det lätt och hjärtat det brast.
Jag känner bara när jag skriver om det att hjälp, vad det var jobbigt!
Fast underbart också, och hemskt!
Mina två bästa år hade jag nog trots allt på den här skolan. Den dagen jag åkte därifrån var vidrig. Jag har aldrig gråtit så mycket.
Att komma tillbaka 18 år senare och bo där som vandrarhemsgäst med alla barnen var en helt annan grej.
Jag längtade inte tillbaka som jag kanske hade trott att jag skulle göra.
Det kändes ganska skönt att ha blivit lite äldre, att slippa den där oroliga kärleksklumpen i magen. Att slippa oroa sig så mycket. Bara sitta där i samlingssalen och titta på samma gubbe på tavlan och amma och lyssna på mina andra barn som rusade runt och förde ett väldans liv.
Inget pirr imagen för "tänk om han inte hälsar, tänk om han inte vill prata..."
Nej, tack och lov för medelåldern - lugn och ro i själen.
Men tack kära Wendelsberg för mina två år, i mitt hjärta kommer du alltid att ha en mycket speciell plats, och alla de människor som fanns där då.
2 kommentarer:
Men jag kommer i håg en mörk höst(?) kväll när jag hälsade på. Vi drack te i köket, du bodde i annexet då. Naturligtvis skulle vi börja skrämma upp varandra o pratade om spöken, anden i glaset o annat läskigt... När vi skull hämta något på ditt rum vågade du inte gå själv o jag vågade inte vara kvar själv. Vi hämtade det vi skulle o gick tillbaka till köket. Precis när vi kommer in genom köksdörren är det som om någon/något smäller till på lampan som hängde över det runda bordet! Den snurrar o snurrar i en väldans fart! Skrek rakt ut gjorde vi båda två, sprang tillbaka till ditt rum o ringde genast till Juha som suckade trött o kom över.... Undrar om han någonsin trodde på vad vi sett? Det var ju tomt i hela annexet på den sidan, ingen annan fanns ju där....... Läskigt!!
Fy, usch ja! Det minns jag verkligen! Å, jag får gåshud nu när jag minns det! Vad sjutton var det?! Jag vill inte skrämma upp mig själv nu mitt natten. Då kan jag inte sova. Men det där var riktigt, riktigt LÄSKIGT!!!!
Som en amerikansk skräckfilm fast på riktigt, eller hur?!
Skicka en kommentar