Nyklippt Morris tack vare punschrullar

Morris är stor nu. Han bestämmer själv. Långt hår.
"Okej. Men lite toppar och lite lugg, så det inte bara hänger massa hår rakt i ögonen, snälla."
"Nej."
Men när Stina kom som är frisör gick det lite lättare. När punschrullarna sattes fram:
"Åh, jag får!?!"
"Ja, om Stina får klippa dig lite sedan?"
"Javisst!"

Fast det glömde han bort. Eller snarare visste han nog inte vad han svarade på just då när han bara hade ögon för punschrullar. Morris är besatt av punschrullar och har alltid varit det. Och punschpraliner. Min lilla älskling.

Lille Morris med syrgasen.

Jag glömmer aldrig en gång på Sachsska Barnsjukhuset när Morris var ca ett och ett halvt år och var jättesjuk i lunginflammation. Han var i akut behov av dropp. Han hade över 40 graders feber.
Sköterskorna hade stora problem att satta droppnålen i en lämplig åder.
Hans tunna små kärl i de magra små barnarmarna.
De stack och stack.
I handen, i armvecken, på utsidan av armen. De var flera som provade.
Narkos-sköterskan fick komma. Hon stack och stack.
Det var hemskt.
Han satt i min famn i sjukhussängen med syrgas och andra sladdar kopplat till sig för övervak av puls och syresättning. Men mitt i alltihop åt han punschpraliner, en efter en.
Till slut, var nålen på plats, han klarade sig fint, tack vare snälla sköterskor och punschpralinerna, så klart.

Alltså var det inte konstigt att han svarade "javisst" om Stina fick klippa honom, då när punschrullarna stod på bordet.