Nu vet jag varför ingen av mina andra barn har använt napp - jag har inte haft hjärta att neka dem bröstet.
De känner ju så klart att det är något annat än det goda mjuka bröstet som kommer in i munnen och då blir de missnöjda och vill inte ha den där hårda plastsaken i munnen.
Då har de fått sin önskan uppfylld att få bröstet, igen och igen.
Alltså har jag blivit som en napp. En livs levande ekologisk napp.
Mysigt och snuttigt att alltid få ha sin mamma nära.
Så ska det ju vara.
Men det går ju liksom inte alltid. Inte i bilen. Inte när jag måste göra något annat, som att gå på toa eller duscha. Eller kanske städa eller ut och gå eller ägna mig åt något annat barn.
Ja, det vore ganska praktiskt ibland med en napp.
Men det är svårt att envisas med nappen, tycker jag.
Till och med Moltas förstår att det är lite taskigt. Så här ropade han när han satt hos Manne som hade fått nappen:
"Mamma, mamma KOM!!! Han känner sig lurad, han tror att det är ett bröst - så är det inte det. Det är synd om honom! KOM och amma honom!"
Vi får se hur det blir det här med napp vår i familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar