Suck

Något har förföljt mig länge.

Ett dilemma, ett hjärnspöke, en liten ångest, ett bekymmer, en irritation, en glädjedödare, ett störningsmoment, en oro, en ånger, en ilska, ett obehag...

Ja, jag skulle säkert kunna hitta på hur många ord som helst för det där som hände i höstas.

Det där som jag aldrig skrev rakt ut vad det var, för det gick liksom inte göra offentligt eftersom det inte bara var jag utan andra människor inblandade Det går inte kan skriva om sådant hur som helst. En annan människa handlade det framför allt om.

Nu fortsätter det här bara att störa mig så fruktansvärt.

Jag lyckades komma över det då i höstas. Andra saker som var viktigare hände som överskuggade det.

Ingen var ju sjuk eller ingen blev direkt påverkad av det som hände, så jag gick vidare med att ”det var förbannat dumt, men livet går vidare”.

Jag blev gravid och kände att livet går ändå inte att planera, det blir som det blir lite grann. Man får vara tacksam för det bra som händer. Skolan var ju kul och skitsamma att jag missat en grej som jag hade rätt till. Det blir bra det här. Livet är bra.

Så får jag ett obehagligt samtal två dagar före julafton. Ett samtal som jag bävat för, men förberett mig lite mentalt för. Dels genom att skriva ett brev (ett vänligt) och berättat omständigheter och åsikter. Inte hjälpte det! Personen i fråga får mig att känna mig som en människa helt utan värde. Som ska vara tacksam för ingenting. Som inte ska tycka eller lyssnas på över huvud taget.

Usch, nästan aldrig har jag känt så i mitt vuxna liv! Att någon bara kör över en helt och hållet med en riktig typisk härskarteknik. Läskigt och obehagligt!

Jag fick en dag på mig att återkomma med ett nästan livsavgörande beslut. Kanske lite överdrivet med livsavgörande, men bara lite.

Jag ringde inte tillbaka att meddelade mitt beslut. Nu har många dagar gått sedan den 23 december och jag har inte hört av mig. Jag hatar att jag har haft det hängande över mig hela jullovet. Det har gjort mig lite handlingsförlamad och distraherad mig i barnens julfirande och jullovsmys.

Tänk att en enda människa har stulit så mycket från oss, bara för att hon är så hopplös att prata med och ointresserad av andra människor. Empati finns det inte mycket av inte. Nej, fy!

Varje röd dag i almanackan har jag kunnat slappna av och tänkt att nu ringer hon inte för nu är hon ledig, men andra dagar har jag fått kalla kårar varje gång telefonen ringer.

Nu ikväll har jag skrivit ett brev istället, för jag kan INTE prata med henne. Någonting händer i mig och jag kan inte säga vad jag tycker. Jag skulle kunna övertalas till vad som helst är jag rädd för och den känslan är jag inte van vid. Jag brukar kunna säga ifrån, i alla fall nu sedan jag blev vuxen för ungefär 15 år sedan eller något ( jag blev inte vuxen vid 18 alltså, nej det krävdes några fler år för mig att våga säga vad jag tycker).

Hua, jobbig grej!!!

Men som vanligt går jag vidare med känslan av tacksamhet för det jag har. Allt det som är så bra, så bra. Att jag är lyckligt lottad på många, många sätt.

Hittade in till en ny cancerblogg i förmiddags. En mamma med tre barn (små) som ska håller på att dö. Hon skulle nog gärna ringa det här samtalet åt mig bara hon slapp sin sjukdom.

Jag är frisk och alla jag älskar är friska (så vitt jag vet). Alltså är det här bara trams, jämfört...