Geléattack

Mille vaknade i natt, flera gånger.
"Aj, aj", grät han och somnade inte om. Han fortsatte jämra sig och inte hjälpte det med välling.
Inte mycket sömn alltså.

Men upp i tid kom vi.
Packade gympapåsar och skolväskor och hittade nästan alla vantar.
Mille blev kvar hemma med Dennis.
"Aj, aj", sa han och såg sjuk ut fast ingen feber hade han.
På vägarna var det halt, isigt och jobbigt.
Jag släppte förbi flera fartdårar som låg i baken på mig.
Åh, vad irriterande det är att folk måste köra så fort! Jag vill inte frontalkrocka med någon som slirar över på min körbana bara för att de kör alldeles för fort. Nej, hellre alldeles för sakta. men jag släpper förbi dårarna genom att köra in vid en busshållsplats. Oj, vad argt de gasar vidare då!

Jag kom i tid, t.o.m i så god tid att jag hann svänga förbi bibliotekets bokinkast och lämna böcker som var sena. Jag hittade min sal, men dörren var låst och utanför satt några människor som också skulle på upprop.
Vi blev fler och fler. Ingen lärare.
Klockan tickade.
Jag gick ner till receptionen och frågade.
"Nämen, det är inga lektioner idag inte!"
Suck.
Jag tog fram brevet där det stod 10 januari kl. 8.30. Viktigt att alla kommer för att bli registrerade!
"Jamen, det gäller ju inte idag!"
"Men varför står det så då?"
"Om du läser noga så står det mån 10 januari "Introduktion för nya elever 10.30 i aulan". Man ska läsa noga!" 
"Men jag är ingen ny elev, då går man ju inte på introduktion en gång till. Vi är ju ett helt gäng som sitter där utanför och väntar, så det är ju inte bara jag som har missuppfattat det"
Bakom mig i kön stod en tjej som sa;
"Det var precis samma sak när jag skulle börja förra terminen. Hela klassen satt utanför och väntade för att det stod så i brevet"
Tanten i receptionen;
"Man måste läsa noga, det är därför vi skickar ut den här kallelsen"
"Men i kallelsen står det ju 8.30..."
"Ja, det är ju inte jag som har skrivit brevet och löser man noga..." bla, bla, bla... Suck.


Åh, vad jag kände att den här måndagen inte var så där vidare toppen när man måste börja med att tjafsa med en omöjlig tant!
Det fortsatte med att hon inte kunde hålla med mig om att brevet var otydligt.

Jag gick och meddelade mina kurskamrater hur det låg till. Alla blev sura och irriterade. Stressat till inskolningar på dagis och allt möjligt.
Jag gick och satte mig i caféterian för att vänta på att kunna köpa frimärke till mitt jobbiga brev.
Jag satt där ganska länge och läste i min medicinbok. Om avslitna kroppsdelar. Då ska man med fingrarna försöka trycka ihop hudflikarna som finns kvar. Sedan knyta åt något hårt nära avslitningsstället. Lägga tryckförband.
Sedan leta reda på den lösa kroppsdelen vira in den i ett rent tyg, lägga den i en plastpåse och fylla med is. Det brukar gå bra att sy fast igen.
Jag tänkte att jag vill nog inte bli sjuksköterska.
Jag läste om hemorrojder. att man skär bort dem och låter dem läka öppet. Syr alltså inte ihop såret. Utan det ska vara ett öppet sår. Det kan ställa till det med hygien stod det... Efter avföring ska man försöka duscha rent anus. Det brukar gå bra och patienten kan oftast åka hem efter några dagar.
Jag tänkte igen att jag vill nog inte bli sjuksköterska.
Vad ska jag bli då? tänkte jag och såg att klockan började bli tio och frimärksaffären skulle snart öppna.
Jag samlade ihop mina papper och la i väskan och satte ner benet i golvet, långt ner till golvet var det eftersom jag satt på en barstol.
Men oj, vad händer!? Jag har inget ben!!!
Jag faller handlöst i golvet. Hela mitt högra ben är helt förlamat, lyder mig inte alls.
Jag ligger där på golvet och kommer inte upp. HELA benet är bortdomnat, inte bara foten, utan hela benet! Det är svårt att komma upp med bara ett ben, när man inte ens kan få ordning på vart det andra benet är.
Bordet kunde jag ju inte använda som stöd heller eftersom det var ett högt barbord, som jag inte nådde upp till. Det konstiga är att ingen hjälper mig eller frågar hur gick det.
Det satt andra människor i caféterian, men ingen brydde sig. Kanske trodde de att jag var full.
Gravid och full. Måndagmorgon på skolan.
Ja, nu kanske det hela gick fortare än vad jag upplevde det.
Jag tog mig upp på stolen igen i alla fall.
Höger benet är förlamat och hänger som en geléstock ner för den höga stolen.
Det känns jättekonstigt och jätteläskigt. Jag försöker väcka benet, för det måste ju vara så att det sover.
Det går inte.
Då känner jag hur det börjar sticka i halva ansiktet och tänker att nu är det en stroke! Man kan ju få sådant när man är gravid...
Vad ska jag göra? Ropa på de där brudarna med de stora täckjackorna, de som bara blängde när jag ramlade?
Nej, jag ringer Dennis!
Fast vad ska han göra? Mitt ben är gelé, jag sitter på en barstol och kommer inte ner och det pirrar i kinden!!!
Nej, jag ringde inte. Jag kom dessutom på att det inte var samma sida. Höger ben och vänster kind...
En stroke drabbar väl samma sida i jösse namn!
Jag satt kvar och väntade. Känseln kom tillbaka och jag kunde halta iväg, tydligen vrickade jag foten lite i mitt fall. Jag haltade iväg med mitt brev, köpte frimärke och la det på brevlådan. Så nu är det gjort!
Och några fler geléattacker i benet har jag inte heller haft.
Jag träffade en dagismamma i caféterian och kom på lite andra tankar. Så jag kunde bli mig själv igen.
Men hädanefter ska jag inte dricka kaffe på höga barstolar och göra några plötsliga "ställa mig upp-rörelser".
Det var inte kul att ligga där på golvet.
Knäppt,va?