Idag var jag på medicinlektion och satt längst fram och pratade om mina erfarenheter om MS och Parkinson. Ungdomarna tycker nog att jag är en riktigt gammal tråkig, präktig tant. De som sitter där sminkade och tuggar tuggummi och stönar för att allt är så jobbigt och svårt.
Ja, vi är 42 stycken. Det blir himla opersonligt och liksom ingen riktig ordning på någonting.
Läraren gick igenom lite grann om kursbreven.
"Det ska vara 1-2 sidor för godkänt och vill ni ha bättre betyg; 2-5 sidor."
Det sa hon inte innan vi skulle lämna in det första...
"Kan man skriva 6 sidor?" frågade någon.
"Jo, det går bra. Men mer... - då kan man ju börja undra om ni har kopierat hela internet... haha..." sa läraren.
Hm... jag lämnade in 18 sidor...
Efter lektionen gick jag till caféterian och satte mig. En ung invandrarkille kom fram, jag kände igenom honom från klassen med alla andra 42 elever.
"Du, får jag bara fråga - när ska ditt barn komma?"
Jag svarade.
"Åh, vad roligt och fint!" sa han.
Han var så intresserad av barn! Så himla rart! Han var 22 år och hade själv en son på fyra år. Nu skulle hans mamma få barn igen, alltså 22-åringens mamma!
"Oj, hon måste vara jättegammal!" tänkte jag.
Nej, hon var yngre än jag visade det sig. Oj! Hon blev mamma vid 14 och farmor vid 32 år.
Lite annan kultur.
Tänk hon flydde som 14-åring tillsammans med sin 16-årige man och nyfödde son till Tyskland. 10 månader senare föddes näste son. Och sedan har de bott i Sverige. Så nu lever de väl mer som svenskar än kurder.
Allt det här fick jag berättat för mig av den här rare unge mannen. Och det var ju väldigt osvenskt, att bry sig om gravid kvinna på det sättet. Tänk de där andra som såg mig ramla i caféterian förra veckan och inte ens fråga hur det gick! Vilken skillnad.
Jag blev på glatt humör av den här uppmärksamheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar