Morris skulle få en spruta.
Jag tycker att det är spännande med sjukhus och sprutor och medicin, det tycker jag.
Men hur är det att träffa människor i kris hela tiden?
Alla människor är ju inte i kris som besöker ett sjukhus, men många.
Jag skulle inte vilja jobba på de riktigt tunga avdelningarna, det skulle jag inte klara av.
Min beundran för dem som klarar det är enorm. Vilka fantastiska människor!
På hospice, canceravdelningar och akuten... Vilka hjältar och framför alltför allt hjältinnor (då jag tar för givet att kvinnor är överrepresenterade bland sjuksköterskor och undersköterskor)!!!
Ojojoj, för att vara med då barn dör eller lämna besked om att ett barn kommer att dö! Inte bara barn utan människor i alla åldrar som dör eller ska dö, eller blivit hjärnskadade eller förlamade.
Jag lyssnade på ett radioprogram om en kvinna som fick ett samtal mitt i natten från London där hennes tjugoårige son låg på akuten efter att ha blivit överkörd av en buss, mycket allvarligt hjärnskadad.
Åh, att höra henne berätta om det! All den där smärtan och sorgen.
Hur det var att flyga till London och hitta sjukhuset och kliva in i rummet där sonen ligger i respirator och bandage om huvudet efter akut operation, antagligen skulle han aldrig vakna igen.
Sonen. Knappt en skråma på kroppen, men kraftiga blödningar i hjärnan. Hålla en varm hand. Sonens hand. Så välbekant. Pojken som just blivit man, så långt borta, förlorad. På ett ögonblick i trafiken. Ett liv, som inte fortsatte.
Hur i hela friden skulle man som sjuksköterska kunna säga något bra till den mamman i den situationen?
Nej, det kan jag inte. Lekterapi, skulle passa mig bättre. Ta sprutor på nallar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar