Moltas hos doktorn

Moltas har haft feber i nio dagar, till och från. Mest pigg och glad på dagarna, men trött och febrig på kvällarna.
Igår när jag kom hem proppmätt efter italiensk buffé på dagis hade alla barnen feber, 38, 2 och 38, 5 och 38, 6 och 38,8. Då slog det mig att Moltas faktiskt varit sjuk lite väl länge. Han höll för ena örat när jag kom farandes med örontermometern.
"Nej, nej! Inte det örat! Det gör ont!"
Då såg jag att håret satt fastklibbat mot örat. Fullt av kletigt var som rann ur örat. BLÄ!
Precis som för två år sedan då ena trumhinnan sprack.
Usch, stackarn! Men nu har han rör insatta i båda öronen så kanske det kan rinna ut ändå, utan att trumhinnan behöver spricka?
Idag fick han åka till jourvårdcentralen.
"Hej, jag har hårda stenar i örat," sa han till doktorn.
"Varför har du otäcka monster på väggen?", fortsatte han och syftade på en plansch av människokroppen med alla musklerna synliga.
"Du skulle ha riktiga döskallar istället."
Doktorn tittade i örat och konstaterade öroninflammation, men att rören satt kvar.
"Nu när jag har varit så här duktig ska jag väl få en bil?!" sa Moltas när det var klart.

Eftersom det är söndag har vi inte kunnat hämta ut medicinen och några engångs doser hade de inte på vårdcentralen. Vi skulle ge honom Alvedon regelbundet i två dygn och börja ge penicillin så fort vi varit på apoteket.
Moltas vill inte ha någon medicin och har inte något ont, enligt honom själv.
"Det blev ju helt bra, när doktorn tittade ju!"