Jodå, spyan fick mig allt till slut i sitt läskiga grepp...
På väg till jobbet igår morse körde jag i mörkret i snöfallet och kände det där typiska, innan spyan kommer, när det plötsligt börjar produceras en massa saliv.
Jag började spana efter någonstans att köra av vägen. Vi har liksom ingen vägkant att tala om här på vår slingriga otäcka 90 väg. Bara stupande diken.
Och så kommer hulkning, hela munnen fylls av spya. ÅH! Panikäckligt!
Jag håller kvar spyan i munnen, för inte vill jag spy över hela ratten. Och vrida på huvudet och spy på handbromsen vill jag inte heller. Öppna fönstret och spy ut kan jag inte heller. Båda händerna på ratten. Det är halt som attan.
Jag hulkar och hulkar, hela munnen blir överfylld av spya. Det handlar om sekunder till allt bara kommer explodera.
Åh, DÄR, tack käre gode gud, en busshållsplats!! Jag kastar mig ut och spyr och spyr. En evighetslång Earl Grey-spya som är så befriande i all sin äckelhet. Motorn står på och helljusen i mörkret och snöfallet.
En bil stannar och frågar hur det är med mig om jag behöver hjälp.
"Nej, nej. Bara vinterkräksjuka. Vad snällt att du frågar..."
"Oj, vinterkräksjuka! Ursäkta!" Så kastar han sig in i bilen och flyr bort från den hemska sjukan.
Jag är så glad att jag inte hann satt mig på tåget. Fy, vad hemskt att spy på tåget! Ibland är toaletterna avstängda. Och det här illamåendet kom så plötsligt. Knappt utan någon förvarning. Jag har ju gått omkring ända sedan Milles första spya och trott att nu kommer vi andra också bli sjuka. Psykiskt känt mig illamående.
Men där kom det. En heldag med spyor. Jag, Majken och Mille spydde i kapp.
Idag har jag mått mycket bättre.
Som tur är säger hon jag jobbar hos i Stockholm att hon aldrig blir smittad av magsjukor och det är en stor tröst. Annars hade det känts för taskigt att jag jobbade i helgen (med vinterkräksjukt barn) och sedan spyr måndag morgon.
Dagens offer blev Moltas. Och Mille. Han bara fortsätter och spyr. Fem dagar nu. Jag pratade med barnkliniken, så nu ska vi ha koll på blöjorna - att han kissar. Åtta timmar utan kiss = ringa sjukhus!
Han kissar lite, lite. Bajsar mest diarré. Deppar och vill bara sitta hos mamma. Eller bada med pappa gick också bra. Men sedan mamma. Stackarn, han är alldeles blek och avmagrad!
2 kommentarer:
Nu börjar jag tycka synd på er på riktigt riktigt riktigt.
Vad är det för pest ni har råkat ut för egentligen?
Vi saknar er och hoppas ni snart är på benen igen.
Ojojoj, stackars er!!!! Och fy fan för kräksjukor!!!! Ni kanske har fått en släng av jämtlands parasiten!
Men Mille, stackarn som snart fyller år och allt!!!! Får han i sig någonting eller spyr han hela tiden?!
Proviva kan ju funka i små doser.... men jag lider med er, jag får alltid dödsångest på riktigt och tror att jag ska dö när jag har spysjukor, det är det värsta värsta!
Men ta hand om er och krya på er som skjutton nu!! Skönt att Dennis resa inte blev av nu för dig och barnen! Massa kramar!!
Skicka en kommentar