Drömmar

Jag drömde så otroligt mycket inatt. Vaknade lite lätt så många gånger. Barn som hostade, ammade, drömde, flyttade runt, hund som tog allt täcke, man som pratade om bergvärme tjugo över två på natten (att den mätte utetemperaturen till 44 grader) - frågan är ifall inte just det kanske också var en dröm.

Jag drömde att jag var på filminspelning, men jag var inte med i filmen. Jag hade nog ingen uppgift alls. Jag var bara där med Bosse. Och någon ville att Bosse skulle få para sig med hennes pittbull-tik som löpte.  Det tyckte jag var kul. Att Bosse skulle få ha lite kul. Att det skulle bli valpar, tänkte jag inte alls på.

Efter filminspelningen skulle jag gå från Slussen till Hornstull. Jag fick sällskap med Mia Skäringer. Och hon var så trevlig. Vi hade jättekul! Klara var också med helt plötsligt. Vi var lika självklara kompisar vi också. Vi gick in i affärer och kollade på grejer och häpnade över priserna. Ett två-pack med gästhanddukar kostade 670:- på en inredningsaffär som hette Hillevi. Det tyckte vi alla var helt sjukt.

Vi började  närma oss Hornstull. Då gick vi in i ett galleri.
Det var all möjlig konst.
Min kusin Jonas hade gjort en telefonlur. Istället för siffror att slå så stod det "Björn" som hans pappa hette som dog för tretton år sedan. I drömmen tyckte jag bara att det var konstigt.

Sedan var jag i ett hav med alla mina barn. Alla simmade i de härliga vågorna. Hur som helst. Och jag var inte alls rädd att någon skulle drunkna.
Och så var jag hemma hos Dennis mormor, fast hon såg ut som min farmor (som är död sedan 89). Jag hjälpte henne med medicinen och hon var så sjuk och ledsen. Kunde inte svälja tabletterna. De fastnade i halsen.

Då var jag plötsligt tillbaka på det där galleriet och tittade på Jonas konst. Det var inte en telefonlur längre. Det var ett foto. Lite mer logiskt, eftersom han är fotograf.
Han hade gjort ett foto, redigerat ihop en bild på sig själv när han gick och tittade ner i marken, fundersam och tankfull. Bakom honom kom hans pappa, som tittade på honom, lite frågande. Som om han undrade "hur är det?" Inte direkt oroande, men lite.Trygg och självklar, ung och stark. Lite så där busig i blicken, och så SNÄLL, så otroligt snäll och varm, så som han alltid var.
I bakgrunden var det skog och man kunde skymta vårt stora sommarhus, som släkten delade för länge, länge sedan. Det var så fint!!!
I drömmen blev det så starkt!!! Och plötsligt blev också tydligt för mig varför Jonas hade gjort den där telefonluren med Björn-knapparna. Han villle ju ringa till sin pappa, men det går inte. Aldrig mer.
Hemska döden.

Men den där bilden med en vuxen Jonas och en ganska ung Björn, i gummistövlar, som kom bakom honom var så talande. Som om Björn ändå fanns där bakom sin son. På något sätt. I tanken i alla fall. I drömmen. I min dröm.
Som Björn så klart hade velat när han själv tänkte på att han inte skulle få sina barn växa upp. När han var så sjuk att han förstod att det skulle bli just så, att han skulle lämna en 23-årig son och ens nyss fyllda femton-årig dotter...
Kanske kan det vara så, att han vandrar där bakom dem och håller ett litet öga på dem.
Jag har svårt att tänka mig hur det skulle gå till. Det där med livet efter döden.
Men i natt har Björn varit hos mig och hälsat på. Och farmor lite grann.
De döda lever åtminstone kvar hos oss som älskade dem.  Och saknar dem.
Jag saknar Björn, min ingifta morbror, tretton år har gått sedan han dog, och jag SAKNAR honom! Mycket.
Idag ska vi åka på Tallinn-kryssning med en liten del av släkten och jag vet att det skulle vara så mycket trevligare om Björn kunde följa med. Han fattas oss.