Jag går inte och lägger mig. Så dumt!
Jag ska ju gå upp klockan sex, jobba i Stockholm, och så sitter jag bara här i sängen med datorn.
Men ibland är det så skönt med ett hus som är alldeles tyst.
Jag tänker på min kompis, som jag träffade idag. Hon berättade att hennes pappa fått alzheimers. Så hemskt sorgligt!
Jättefort hade det gått också.
Jag blir rädd när jag tänker på hur förgängligt livet är.
Det är bara här och nu en liten stund.
Vi vet ingenting av vad vi har om ett år, en vecka...
Nu är allt bra. Hos oss i alla fall.
Men jag kan, som sagt, inte sluta tänka på min kompis pappa.
Och att träffa de där gamla människorna i Arvika fick mig också att fundera en del på livet. Jag undrar hur det känns att vara så där gammal, att ha hela livet bakom sig. Det går ju inte att tänka "det blir nog bättre, det går över" om någonting är jobbigt. Hur tröstar man sig själv då?
Det måste vara en stor konst att vara nöjd och glad för var dag. Att leva i nuet, för man vet ju verkligen inte om det blir så många fler dagar när man är så gammal. Nej, den stora konsten blir då i stället att se meningen med livet just idag.
Barnens gammelmorfar verkar vara en mästare på det. Jag känner honom inte alls väl, men jag måste säga att jag beundrar honom.
Tänk att han var så glad när Dennis och lille Moltas var och hälsade på, att han fortfarande sken som en sol hela han när de skulle GÅ!
Vilken härlig person att ha förmågan att vara glad för att de varit där och inte ledsen för att de gick och förmodligen inte kommer tillbaka på mycket länge. Och vem kan veta om det blir någon nästa gång...
Gamla människor, nu har jag tänkt så mycket på er, hur ska jag kunna sova?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar