Tsunamin

Den här bilden har jag lånat från google.

Läste just ut den här boken.
Oj, det går inte fatta vilken tragedi! Vilken fruktansvärd katastrof mitt i paradiset!
Men vilken kraft det finns i människor! Tänk att kunna hämta sig igen.
Att gå runt bland ruttnande människokroppar och leta efter sitt eget lilla älskade barn, eller barn (många förlorade ju flera barn). Herregud.
Men att som anhörig ändå orka gå vidare i livet. Helt ensam.
Att det är möjligt är helt otroligt. Jag kan inte fatta det. Vilken styrka!
En överlevnadsinstinkt.

Jag kommer så väl ihåg när det hände. Jag brukar inte gråta, men då grät jag. Grät åt löpsedlarna på stan. Med bilderna på de saknade barnen. Alla de leende som inte längre fanns, annat än som ruttnande kroppar ihop med all bråte på de annars så vackra stränderna.
Barnen.
Hoppas att de inte hann bli alltför rädda. Hoppas att det gick så fort.
Men det gjorde det säkert inte. De hann nog bli rädda, alldeles förfärligt livrädda.
Och att drunkningsdöden skulle vara behaglig, det säger en personen i boken (som alltså överlevde i sista sekund), det är den INTE.