Åsa

Min gamla vän Åsa från teaterskolan.
Det är något speciellt med människor som man har känt länge, även fast man aldrig ses så känner man varandra så väl ändå. Åsa lärde jag känna -93 och det senaste tio åren har vi säkert inte setts mer är än högst fem gånger. Ändå var det bara så där självklart, och jättetrevligt.

Bilden ser kanske lite mystisk ut, som om Camilla pratar med en vägg, eller gråter och är förskräckligt jättefull.
Men hon skrattar bara (full? javisst, men lagom). Camilla skrattade hela kvällen. Skrattade och grät.
Som de flesta i publiken.