I lördags åkte Astrid och jag till stallet med barnen, inte Moltas för han var lite sjuk.
Astrid och jag började rida samtidigt när vi var typ 8-9, kanske 10 år. Hon älskade det, men jag hatade det. Jag hatade det för att jag var livrädd för hästar. Det ville jag inte vara, jag ville vara tuff, en tuff stalltjej. Det blev jag aldrig fast jag tvingade mig själv att gå på den där förskräckliga ridskolan i tre år.
Usch, varje fredagseftermiddag var det... och helgen för mig började inte förrän man var klar med ridningen. DÅ äntligen kunde man pusta ut! En hel vecka kvar till nästa farliga ridlektion. Ja, för det var farligt för mig. Jag ramlade alltid av. Hästarna skenade, bockade och slängde av mig. Hästarna tyckte väl inte om mig och jag tyckte inte om dem. Bara en enda häst tyckte jag om och det var Yster, en trött och lat häst som inte tyckte om att springa. Han passade mig bra.
Astrid däremot älskade verkligen ridningen. Hon älskade hästarna och började hänga i stallet och fick stallkompisar.
Stackars mig då, min lilla fegis!
Som tur var hade jag min bästis Anna som vara en likadan fegis som jag. Hon gick också på ridskolan på fredagar och hon hatade det lika mycket som jag.
Men precis som jag så ville Anna bli en tuff stalltjej för hon hade en storasyster som var coolast av alla. Åsa, som var mycket äldre (gick på högstadiet), skötte häst, var så himla snygg och tuff, rökte cigg och hade en häftig pojkvän.
Anna och jag kunde inte riktigt acceptera sanningen; att vi inte var några stalltjejer och aldrig skulle kunna bli det heller för vi var rädda för hästar. Det tog tre år innan vi gav upp.
Astrid blev fast. Hon skötte först getter och sedan fick hon sköta häst, Ricco. Hon vann priser. Och Riccos pristavla hängde kvar i stallet. Se själva, fotot. Första priserna har Astrid och Ricco vunnit.
Ricco blev 36 år.
I lördags när vi gick in i stallet fick jag tillbaks känslan av att det här är lite farligt (eller ganska mycket farligt).
"Barn, gå inte för nära! Man får aldrig gå bakom en häst! AKTA, dom kan sparkas! Dom kan bitas! Lyssna nu! Gå bredvid Astrid!"
Astrid träffade den hästen som hon skötte efter Ricco. En stor fjording - Sanna.
Astrid visste inte att hon fortfarande levde och blev så glad och rörd att tårarna kom. Det är den hästen ni kan se på fotot. Jag höll mig en bit bort...
Missuppfatta mig nu inte; det är inte så att jag inte tycker om hästar. Jag tycker att det är jättefina djur. Absolut.
Jag tyckte bara inte om att bli avkastad varje fredagseftermiddag och jag tyckte inte om att vara rädd när jag ville vara tuff.
2 kommentarer:
Först: Vad bra du skriver!!! Roligt!!!! Och Jätte bra!!!
Sen: Vad kul att ni åkte dit och att Astrid fick träffa sin gamla häst!!! Kände hon igen Astrid??
Så Roligt att ni är så olika men ändå lika!!!
Har du lyckats att inte föra över din rädsla på barnen??
Utan att jag tycker att jag visat något eller gjort nått annat än att badat och haft kul så började ju Gunnar klaga på "Sekkig haj" (läskig haj) i havet i Vietnam, fattar inte alls vad han fått det ifrån, men på något sätt har han väl uppfattat hur jag kan känna...:)
Först: Tack! Roligt att tycker att jag skriver bra. Jag tycker att det är så kul att skriva. Om jag dör nu måste det här vara ett bra sätt för barnen att få veta vem jag var för det kan de ju inte komma ihåg så mycket av.
Sen: Jag tror inte att hästen kände igen Astrid. Inte på samma sätt som Ricco gjorde då när hela släkten var med. du var väl också med då?
Jag försöker att inte föra över min rädsla på barnen. De verkar inte vara rädda heller. Över huvud taget är de inte alls så fega som jag var.
Konstigt om Gunnar ska bli rädd för hajar! Ligger det i generna kan man undra...
Skicka en kommentar