Utsikt från sjukhusfönstret

Timmarna gick. Moltas lekte så fint och lugnt. Jag blev tröttare och tröttare. Inga andra patienter, helt tyst, bara Moltas småprat (med mycket pipig röst). Jag läste "Hänt i veckan", nummer efter nummer. Sömnigare och sömnigare.